16/07/2026
I min örtagård tänker jag ofta på att växter inte bara bär på olika ämnen, utan också på berättelser. Deras historia, folklore och traditionella användning har vandrat genom generationer och lever vidare än idag.
Här är fyra av växterna som just fått en plats i trädgården.
Ruta (Ruta graveolens)
Inom homeopatin förknippas Ruta med senor, ligament, leder och överansträngda ögon. Redan under antiken ansågs den vara en skyddsväxt och sades hjälpa trötta ögon efter långa stunder av koncentrerat arbete.
Åbrådd (Artemisia abrotanum)
Åbrådd har en lång tradition som maskmedel inom örtläran. I folktron användes den också som en skyddande växt mot sjukdom och ohyra, och dess aromatiska doft gjorde den uppskattad i hem och stall.
Chelidonium (Chelidonium majus)
Homeopatins klassiska levermedel, traditionellt förknippat med lever, gallblåsa och matsmältning. En gammal sägen, återgiven redan av Plinius den äldre, berättar att svalorna använde växtens gula saft för att återge sina ungar synen. Därför kom växten att förknippas med svalan – chelidōn är grekiska för “svala”.
Vallört (Symphytum officinale)
Vallört har länge förknippats med ben och läkning. Inom homeopatin används den traditionellt vid benläkning och återhämtning efter skelettskador. Namnet Symphytum kommer från grekiskans symphyo, “att växa samman”, vilket också speglas i det engelska smeknamnet knitbone. Vallörtsalva har dessutom en lång tradition inom örtmedicinen för utvärtes bruk vid ömma muskler, leder och blåmärken.
Växter är så mycket mer än det vi ser ovan jord. De bär på historia, tradition och berättelser som fortsätter att leva vidare.