12/01/2026
Det finns människor som säger saker som först låter märkliga, ibland nästan banala, men som stannar kvar långt efter att mer välformulerade resonemang runnit förbi. För mig är Ernst Kirchsteiger en sådan person. Hans sätt att tala om livet, hemmet och vardagen har ofta väckt både värme och irritation. Många skrattar lite generat, andra himlar med ögonen. Ändå är det något i hans formuleringar som fortsätter att arbeta.
Kanske för att de pekar åt ett håll vi ofta tappat kontakten med.
När Ernst frågar “Har du någon gång blivit förälskad i en sten?” låter det för många som en poetisk överdrift. Psykologiskt är det snarare en ganska exakt fråga. Inte om stenen i sig, utan om förmågan till förundran. Om att kunna stanna upp inför något som inte har någon funktion, inget mål och inget tydligt syfte. Att tillåta sig att fascineras utan att behöva förstå varför. För många vuxna är just den förmågan kraftigt nedtränad. Vi är skickliga på att värdera, analysera och sortera, men betydligt sämre på att bara vara med det som är.
Ett annat återkommande uttryck hos Ernst är “Här sitter jag och känner in rummet.” Det kan låta flummigt vid första anblicken. I praktiken handlar det om något mycket grundläggande. Att vara uppmärksam på hur kroppen reagerar på sin omgivning. På ljus, ljud, rymd, material och stämning. Vi påverkas hela tiden av de rum vi befinner oss i, ofta utan att tänka på det. Att känna in rummet är inte mystik. Det är perception. Det är att låta nervsystemet få säga sitt innan huvudet tar över.
När han säger att “Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst” använder han ett språk som många upplever som ovant. Samtidigt är det ofta så känslor faktiskt upplevs. Inte som tydliga etiketter, utan som kroppsliga förnimmelser. Tryck, värme, rörelse, vibration. Metaforen blir här ett mer precist språk än analysen. Den låter upplevelsen vara som den är, innan den ska tolkas, värderas eller förklaras bort.
Samma sak gäller när Ernst konstaterar att “Man känner aldrig sig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen.” Det är ett påstående som går rakt emot mycket av vår samtida idé om lycka och framgång. Här finns ingen prestation som ska mätas, inget mål som ska nås i framtiden. Bara ett konkret ögonblick av tillfredsställelse. Värdet ligger inte i ägandet, utan i upplevelsen. I doften, värmen och känslan av att ha gjort något med sina egna händer.
Och kanske är det därför ett av hans mest avväpnande råd är “Man kanske borde tälja på en pinne då och då för att må lite bättre.” Det är varken en metod eller en lösning. Det är ett förslag om handling. Något långsamt, enkelt och kroppsligt. Något som inte kräver insikt, utveckling eller förbättring. Bara närvaro i ett görande.
Det är därför Ernsts sätt att tala om livet ofta träffar något djupt mänskligt. Han erbjuder inga lösningar, inga mål och inga färdiga förklaringsmodeller. Han visar snarare ett sätt att vara i världen där det lilla, det långsamma och det till synes obetydliga får ta plats. Där mening inte behöver hittas, analyseras eller optimeras, utan ibland bara märks.
På så sätt säljer han, helt utan att säga det, in både mindfulness och Acceptance and Commitment Therapy bättre än många akademiska texter eller psykologer någonsin lyckats göra. Inte genom begrepp eller modeller, utan genom att visa hur uppmärksamhet, acceptans och närvaro kan se ut i praktiken. I kroppen. I rummet. I ett bröd som tas ur ugnen eller i en pinne som täljs, utan annan ambition än att vara där medan det händer.
För mig är det just därför Ernst hör hemma här. Inte som livsstilsikon och inte som inredningsinspiration, utan som en påminnelse om något djupt grundläggande. Att vi ibland inte behöver förstå mer, känna mer eller bli bättre. Ibland räcker det att stanna upp, känna in rummet och kanske, bara kanske, tälja lite på en pinne.
