25/10/2026
❤️🩹❤️ En text kom till mig och fick mig att reflektera över vad utmanande relationers uppgift i vårt liv kan vara - att vi ska lära mer om oss - och älska oss själva!
Alla känner till uttrycket "The truth shall set you free". Vissa har även hört tilläggsfrasen "...but at first it might p**s you off."
Att inse att vi har lurat oss själva och att vi har tillåtit oss att bli lurade är oftast smärtsamt och den kognitiva dissonansen kan kännas rent ut sagt brutal.
Låt oss göra en liten resa tillsammans du och jag - igenom denna text. Kanske så känner du igen dig i vissa partier, kanske inte.
Du kan nu börja med att tänka dig tillbaka till en kärleksrelation som slutade på ett högst oskönt sätt.
Förmodligen så ser du nu i efterhand att du egentligen såg de röda flaggorna men att du valde att ignorera dem.
Förmodligen så ville din intuiton göra dig uppmärksam på att något inte stod helt rätt till, men du valde att vända andra kinden till.
När du nu tittar tillbaka så kan du förmodligen se väldigt tydligt att du egentligen såg varningslamporna redan tidigt, men att du valde att blunda, för att du INTE VILLE se.
Du ville få hoppas...
Du ville få drömma...
Du ville få känna att...
"Äntligen så är det min tur att få bli älskad!"
"Äntligen så är det min tur att få uppleva den sanna kärleken!"
Så du blundade och började hitta på ursäkter. Du blev en mästare på att färga om de röda flaggorna till gröna.
När han (el. hon) blev låg och irriterad i humöret över att du hade annat att göra och inte kunde träffas, så låtsades du att det bara var ett bevis för att han var intresserad av dig på riktigt.
När han redan efter tredje dejten berättade att du var allt han någonsin hade drömt om och efter den fjärde dejten presenterade dig för hela hans familj, så kallde du det för ett äkta själsmöte och tog hans ivrighet att göra dig till en del av hans liv som ett bevis på hans seriositet, öppenhet och ärlighet.
Du blundade när han började kalla dig för "finaste du " och ”dig lämnar jag aldrig” när han placerade dig högst upp på sin gyllene piedestal. Det var ju ändå väldigt fint att äntligen få bli sedd och uppskattad. Att äntligen få känna dig genuint värdesatt och värdefull.
Du kallade hans daglig lovord för kärlek även om du undrade hur han kunde älska dig så mycket som han menade att han gjorde, utan att han ens hade lärt känna dig. Men ni hade nog haft tidigare liv tillsammans.
Du blundade och sög i dig av hans hyllningar över att han aldrig någonsin tidigare hade mött en lika fantastisk kvinna som du. Att han aldrig någonsin hade älskat någon så djupt. Du tänkte att "Yes! Äntligen så blir jag sedd och uppskattad för den jag faktiskt är."
När han sedermera även började höja dig till skyarna i jämförelse med alla hans ex, så tänkte du att: "Jag skulle aldrig kunna bete mig som hans Ex. Vilken tur att han har träffat mig!"
Han berättade att alla hans Ex hade han varit tvungen att lämna pga de betedde sig illa fast han ville bara väl och att han därför nu sökte en kvinna som verkligen ville bygga en relation på djupet, där man inte bara ger upp. Och du tänkte att: "Men wow! Han vill verkligen prioritera relationen och självklart skulle jag aldrig ge upp bara för lite tjafs". Och ”men jag skulle aldrig bete mig som de andra kvinnorna före mig”… därför bäst att fråga och lära mig vad dessa beteenden var…
När han sen efter bara några veckor började nämna att han skulle älska att bo tillsammans med dig så kände du först ett litet sug i maggropen som av att - "Går detta inte lite väl snabbt nu?" Men du viftade skickligt bort den tråkiga känslan med ett glättigt: "Är det rätt så det rätt. Vem är jag att hindra kärleken?" Så du log emot honom och svarade: "Har jag sagt hur mycket jag älskar dig?"
Du kunde ibland notera att han kunde vara väldigt kritisk och nedlåtande emot andra. Men han verkade ju samtidigt ha haft en sån himla otur i livet. Människor hade utnyttjat och svikit honom gång på gång. Han berättade hur missförstådd han var av chefen och att den tidigare kollegan hade tagit åt sig äran av ett projekt som han själv hade jobbat fram under flera månader.
Så du lovade dig själv att du aldrig skulle bli en av dem. Att du minsann skulle visa honom att sann kärlek är möjlig och att det finns människor här i världen som man kan lita på.
När de små tjafsen så småningon väl började så hade du väldigt stort överseende. "Alla par tjafsar ju ibland." Det viktiga var ju bara att komma ihåg att båda egentligen ville kärlek men att ni kanske inte alltid visste hur ni skulle nå fram till varandra. "Allt blir nog bättre när vi väl har flyttat ihop" tänkte du. "Då får vi ju mer tid för varandra".
När ni väl flyttade ihop så blev det förvisso sju resor värre, men det handlade nog bara om att ni behövde hitta er gemensamma rytm, och att du anpassar dig lite mer för ert gemensamma liv och dess ”regler”…tänkte du. Det handlade ju trots allt om två vitt skilda liv som skulle föras samman.
Att han allt oftare började tilltala dig med ett nedlåtande tonläge var ju bara för att han var så stressad och hade så mycket på jobbet med chefen. Och hans mamma var ju dessutom svårt sjuk. Självklart blir stubinen då lite kortare och det blir då svårt att vara trevlig emot sina nära och kära. Eller?
Så du intalade dig att du inte behövde ta hans ibland rent av kränkande yttringar och kyliga avståndstagnde personligt, även om det ibland kändes som att han straffade dig när du inte gjorde som han ville. "Allt handlade ju trots allt inte bara om dig" precis som han sa. "Ibland kanske du behövde ställa dig själv åt sidan och se att det faktiskt finns andra människor med behov. Inte vara så egoistisk." Och ”du behöver lära dig reglera dina känslor”…
Så du bad honom såklart om ursäkt för att du hade ifrågasatt varför han flera gånger hade lovat dig saker som han sedan inte hade hållit. Han hade kanske rätt trots allt? Det kanske ändå var lite egoistiskt av dig att förvänta dig att han skulle hålla sina löften när han hade så mycket annat att tänka på?
Och själv så menade han ju på att han aldrig hade lovat dig något bestämt utan att han hade sagt: "OM det är möjligt". Så du kunde ändå inte låta bli att tvivla på ifall du verkligen hade hört rätt och du ville ju inte hålla på och tjafsa. Du vill äga dina egna misstag.
Så du började be om ursäkt för alla dessa "missförstånd" som nu plötsligt började eskalera. Uppenbarligen så tycktes ni inte alltid tala samma språk. Du började nu bli allt mer övertydlig och trots att du aldrig upplevde dessa missförstånd tillsammans med någon annan så började du ändå fundera på om det eventuellt kunde vara du som började bli dement? Det var iallafall vad han brukade skoja om.
Hans skämt var inte alltid så roliga och ofta var de på din bekostnad men du brukade ändå skratta åt dem. Annars så skulle han ju bara ha kallat dig för överkänslig och humorbefriad.
Så småningom så kändes det nästan inte värt att påtala något som inte kändes bra i relationen. Han hade ju förklaringar till precis allt och du visste att det ändå alltid skulle sluta på samma sätt. Han skulle blir arg och kvällen - helgen, julen, påsken, midsommaren, födelsedagen - skulle bli förstörd. Och det skulle dessutom vara ditt fel.
Men plötsligt så hände det! Precis när du var på väg att ge upp hoppet om att ni någonsin skulle kunna nå fram till varandra igen - så började du äntligen kunna känna igen mannen som du en gång hade blivit så förälskad i.
Plötsigt började han uppvakta dig med blommor och presenter och kärleksfulla ord. Plötsligt började han beté som en riktig gentleman, som att han faktiskt verkade bry sig om dina känslor och säga saker som att: "Jag gör vad som helst för att få se dig lycklig. Happy wife - Happy life".
Och du trodde honom såklart. Inte för att han direkt bekräftade sina ord i handling, men för att du så gärna VILLE tro honom.
Du ville få tro att den här "goda mannen" var den han egentligen var. Att detta var hans RÄTTA jag. Att den hemska, kyliga, kritiska mannen bara var ett missförstånd. Att den cyniska och känslokalla personen som dök upp ibland - allt oftare - bara var orsakad av en dålig dag, av era olikheter eller av bristande kommunikation.
Du ville få tro att solen ändå alltid fanns där någonstans bakom molnen. Och att om du bara ansträngde dig lite mer för att vara lyhörd för hans behov. Om du bara vägde dina ord lite mer omsorgsfullt i guldskålen. Om du bara tonade ner dig själv och inte framstod som så "vansinnigt needy" som han brukade kalla dig. Då skulle nog molnen skingras igen till slut.
Du ville så gärna få tro att han ändå älskade dig mest av allt, så som han alltid sa, trots att du oftast kände dig väldigt disrespekterad, överkörd och otillräcklig i hans ögon.
Han hade ju trots allt alltid en godtagbar ursäkt för att han aldrig fanns där för dig när du behövde honom och det handlade ju alltid om att du borde ha gjort eller sagt något på något annat sätt. Så du började självreflektera och läsa böcker om anknytningsteori.
Han menade på att din osäkerhet och överkänslighet var det stora problemet i er relation så du började nu gå i terapi för att jobba med din dåliga självkänsla, precis som han hade sagt att du borde göra. Det var även samma kväll som han hade sagt att "du måste älska honom som den han är och att du nu började låta lika tjatig som alla hans Ex." Och att "Det fattades nu bara att du skulle lämna honom precis som alla andra hade gjort."
Men NEJ! tänkte du då... "Jag ska minsann aldrig svika honom som alla andra har gjort. Om jag bara fortsätter att älska honom så kommer han en dag att släppa in mig och börja tro på att sann kärlek är möjlig. Jag ska nog klara mig på brödsmulor så länge. Jag ska nog stå ut med att bli behandlad som skit tills dess."
Så du fortsatte att svika dig själv och kalla det för kärlek.
Du fortsatte att hitta på ursäkter för hans svikna löften och elakheter och kalla det för empati.
Du fortsatte att gaslighta och ljuga för dig själv och kalla det för optimism och framtidstro.
Tills du en dag insåg att du fullkomligt hade lurat dig själv...
.. till att älska en fantasifigur.
.. till att älska en man helt och hållet konstruerad av ditt eget envisa hopp och ditt självbedrägeri.
.. av din envisa tro på en bättre framtid som aldrig kom.
Du insåg att du fullkomligt hade scammat dig själv till att älska en man - en mirage - konstruerad av din envisa längtan efter kärlek, förståelse och empati. Efter allt detta som du själv hade gett av så ymnigt till honom - men som du ALDRIG hade gett till dig själv.
Din absolut första impuls blev nu att vilja anklaga honom för ditt misstag. Men sedan så insåg du den bittra sanningen...
🔥 Att du hade gjort allt detta emot dig själv.
Att du hade misshandlat dig själv.
Att du hade disrespekterat dig själv.
Att du hade kränkt och förnedrat dig själv.
Du insåg...
Att han bara hade speglat din egen bristande självkärlek och att du hade haft rätt hela vägen.
Det hade äntligen visat sig vara DIN TUR, bara inte på det sätt du hade inbillat dig...
Det hade äntligen visat sig vara DIN TUR att få uppleva den SANNA kärleken, bara inte igenom någon annan - Utan till DIG SJÄLV.
För det var just DEN kärleken - kärleken till DIG SJÄLV - som till slt tog dig vidare därifrån. Och hjälpte dig bli en mycket sannare, klokare och starkare version av dig själv! ❤️
