16/07/2025
❤️👣🙏🏻
Min sista dag i Porto – och ett perfekt avslut på ännu en Camino.
Två nätter på min älskade favorit-albergue. Nästan en hel dag på stranden. En sista stämpel i mitt camino-pass från katedralen. Jag försökte göra allt långsamt, som om tiden skulle stanna bara för att jag ville det. Men så funkar det ju inte, det vet jag ju.
Den sista dagen blev, som alltid, en mjuk övergång tillbaka till verkligheten – eller snarare ett tafatt försök till återanpassning. Jag gick 12 km, som om benen ville protestera mot att det var över. De ville gå mer. Mycket mer. GÅÅÅÅÅÅ!
Ner till gamla stan, sightseeing, katedralen. Sen ut till havet. Jag valde en mindre strand – om det nu ens går att hitta något som liknar avskildhet bland Portos badhandduksarméer 😝. Men min själ längtade efter ensamheten. Den där stilla tystnaden jag fick smaka på under vandringen, särskilt i magiska Finisterra.
Jag låg där, grillade mig ännu brunare, försökte bada tre gånger. Atlantens kalla, vilda vågor påminde mig om att jag inte alltid är så modig som jag tror. Halva kroppen fick bada, det fick räcka. Jag låg där i vinden, med solen i ansiktet – och kände mig… tom. Men på det där sköna sättet. Den där tomheten som inte skrämmer. Som bara säger: “Det här är du. Inget annat behövs just nu.”
Och det är kanske det viktigaste jag fått med mig igen – att bara vara. Att det är helt okej att inte lösa, grubbla, prestera. Att bara vara jag.
Och där, mitt i det där stilla, kom den där tydligheten tillbaka: jag vill leva sant. Inte halvt, inte i kompromisser, inte på tårna. Jag vill leva ärligt med mig själv. Inte överge mig själv för att få vara med. Inte slipa ner kanterna för att passa in. Jag har gjort det där förr. Jag vet hur det slutar.
Jag vet också att om jag inte finns för mig själv – hur ska jag då finnas för någon annan? Om jag inte kan stå stadigt i mina egna relationer, om jag märker att jag börjar duka upp för andra men själv är hungrig – då är det något i mig jag behöver stanna upp och se på. Allt börjar där. Med mig.
Det är därför jag vandrar. För att lyssna. För att minnas vem jag är när ingen annan står bredvid och tycker till. För att min själ behöver friheten att bara vara – utan att förklara, kompromissa eller be om ursäkt.
Och nu… väntar vardagen. Den riktiga prövningen. Att försöka bevara allt det där vackra och enkla – mitt i det snurrande, kravfyllda, högljudda. Att hålla fast vid mina rutiner, mina insikter. Att inte tappa bort mig själv i brus och gamla mönster.
Men jag har lärt mig något: jag överger inte mig själv längre. ❤️💪🙏🏻👣✨💫💃🏻❤️
Jag är så tacksam för mina Caminos. Och jag hoppas att livet ger mig många fler chanser att återvända. Hem – till mig. 👣❤️🙏🏻
