11/09/2026
Fredagsreflektionen: Till den det berör...
2005 fick jag välja mellan flera år i fängelse och s*x månader på ett behandlingshem.
Jag valde behandlingshemmet. Det låg i Älvsbyn och hette Avstampet.
Efter de s*x månaderna kände jag att jag behövde längre tid än så. Gällivare kommun betalade för förlängningen.
Det satt en handläggare någonstans som fattade det beslutet. Jag kommer aldrig glömma henne.
2014 fick jag möjlighet att ta över det behandlingshem jag en gång själv gjort behandling på. Än i dag arbetar en del av personalen kvar som var där när jag kom dit. Jag kom ensam och rädd. I dag står jag stark och trygg.
Vi har tio platser, och jag har utbildat socialtjänster i hela landet, från Höör i Skåne till Kiruna i norr, och personal i flera regioner i samma metod som en gång användes på mig.
Jag skriver det här för att en förlängning är ett av de jobbigaste besluten en handläggare ska få igenom. Det kostar pengar samhället inte vill lägga ner, och det ska försvaras uppåt och åt sidorna.
Sedan får handläggaren ett tack strax efter avslut, när ingen ännu vet om det håller. Och sedan år av tystnad.
Så det här är mitt tack lite mer än tjugoett år försenat till alla som trott och stöttat mig, ni är många.
I slutändan så genomgick jag 18 månader behandling, för att jag behövde det.
Det gick bra.
Finns det någon du vill tacka eller uppmuntra i dag som betytt eller betyder mycket för dig?
