Tessans Tankar

Tessans Tankar Andlig vägledning/ Tarotläggning � Dom finns där, änglarna, och dom har så mycket att förmedla! Dela gärna detta inlägg �
Och lämna mer än gärna en recension.

Finaste du � Varmt välkommen till min sida, och till min värld �
Jag är medial och har en fantastisk connection med den andra sidan ��
En helt vanlig hederlig häxa i sina bästa år med andra ord. Det är dags för mig nu, dags att låta mig finnas där för er som behöver mig som kanal �� Jag kan inte sitta inne på all denna förmåga utan att dela alla de budskap jag får till mig, vidare. Jag använder m

ig ibland av Tarotkort, men oftast går jag på direktkontakt och den intuition jag besitter. Jag vill känna att jag går i min mammas fotspår � och att jag axlar hennes roll �
Jag finns här om du behöver tröst, vägledning eller kontakt med någon älskad och saknad ��
Jag arbetar självklart med total tystnadsplikt. För att komma i kontakt med mig skickar du ett meddelande via Messenger eller ett sms. Välkommen

Medberoende är en otäck sak. I många familjer, på arbetsplatser, i vänkretsen eller släkten finns det en hierarki där en...
30/07/2026

Medberoende är en otäck sak.
I många familjer, på arbetsplatser, i vänkretsen eller släkten finns det en hierarki där en enskild person styr och ställer.
De andra anpassar sig och dansar efter pipan.
De som inte dansar med, är problemet i sammanhanget. Fåret som inte vill sälla sig till flocken blir den krångliga och upproriska.
Jag ska förklara fenomenet Medberoende som en liten saga, så sätt dig bekvämt och häng med på en upplysande resa!

Det var en gång ett kungarike där alla talade om hur viktigt det var att hålla freden och inte starta några krig.
I själva verket pågick ett ständigt krig i tystnadskulturen, men det ville ingen kännas vid.

Mitt i riket bodde en kung.
Ingen visste riktigt när, hur eller varför han blev missnöjd, bara att det kunde hända när som helst.
Därför lärde sig människorna att läsa av hans sinnesstämning innan de öppnade munnen.
De valde sina ord med omsorg. De skrattade när han skrattade. De blev arga på samma saker som kungen bara för att vara honom till lags.
De skuldbelagde samma personer som kungen, även om de inte hade gjort något fel.

Med tiden blev det så normalt att närstående slutade reagera.
Om kungen gjorde någon illa, bortförklarade hovet det med att han egentligen inte menade så. Och även när han menade det, så var det enklast att dansa med.
Om han gjorde någon ledsen, hittade man orsaken och problemet hos den ledsna.
Om någon protesterade, enades man om att den personen var lite besvärlig.

En dag reste sig plötsligt ett av fåren i flocken.
”Det här är inte fred och harmoni”, sa fåret.
“Det är förtryck och rädsla.”
Hela hovet blev upprört.
Inte över att kungen fått fåret att känna så, upprördheten var över fårets uttryck för missnöjet.

Plötsligt pratade alla om hur jobbigt fåret var.
Hur dålig stämning fåret skapade.
Hur mycket enklare allt var innan fåret började uttrycka vad det såg, hörde, kände och utstod.

Ingen frågade eller brydde sig det minsta om varför fåret hade rest sig.
Ingen undrade vad det hade upplevt.
Ingen var intresserad av att reda ut det hela.
Det var bekvämare att beskylla och tysta fåret, än att förändra kungariket och styret.

Så fåret gick därifrån.
Och hela hovet drog en lättnadens suck.
Sedan fortsatte de, precis som tidigare, att kalla den förtryckta tillvaron för fred.

Åren gick.
Alla i hovet blev mer och mer skickligare på sin dans.
De lärde sina barn stegen.
När kungen rynkade pannan visste alla vem som styrde, vem som skulle byta samtalsämne och vem som skulle be om ursäkt för något som ingen egentligen hade gjort.
Det var enklast och bekvämast så.

Ibland nämndes fåret.
Det var synd att det blev som det blev, sa man.
Men fåret kunde ju ha varit lite smidigare och inte skapat så mycket problem hela tiden.
Man övertygade varandra om att fåret fick skylla sig själv.
Ingen brydde sig om att fråga varför fåret hade gått.
Den frågan var alldeles för farlig. Med det svaret skulle kanske hovet tvingas till att släppa greppet om sin konstruerade historia och därmed förlora sin position.
Så berättelsen man enats om blev enklare.
Fåret var problemet och kungariket var offret för fårets beteende.
Kungen förblev kungen som alla dansade kring.

Men långt därifrån, på en plats där ingen behövde läsa av någons ansiktsuttryck eller tyda tonlägen, började fåret märka något skönt.
Tystnaden var inte ett dugg tom.
Den var lugn.
Ingen blev arg för att fåret hade en egen tanke och åsikt om saker.
Ingen krävde att fåret skulle bära andras skuld.
Ingen mätte kärlek i lydnad och underkastelse.
För första gången behövde fåret inte längre försvara sin verklighet och stå upp för sina gränser.

Det hände något med fåret som hovet aldrig hade fattat, och aldrig skulle fatta.
Fåret fattade att seger aldrig handlat om att få rätt.
Den största segern var att aldrig mer behöva övertyga någon och få sin röst hörd.

Med tiden började några av hovets invånare känna att något saknades.
Trots att allt var som vanligt fanns en oro, man trippade på tå för kungen men kungen var ändå aldrig nöjd.

Då kom någon att tänka på fåret.
Fåret hade egentligen inte varit så besvärligt.
Faktiskt så hade fåret varit det enda som vågade säga högt det alla redan innerst inne tänkte.

Sanningen var den att fåret aldrig var problemet.
Problemet var ett hov som blev så upptaget av att reglera kungens intresse att det slutade bry sig om sina egna behov, andras känslor och åsikter.
Den som vägrade spela med blev kallad svår och konfliktsökande.

Sanningen är den att det sällan är den som lämnar flocken som är vilse.
En flock ger trygghet, men den kan också göra människor blinda.
När alla tittar på varandra i stället för på verkligheten blir samhörighet viktigare än sanningen.
Ingen vill vara den som bryter ledet.
Ingen vill riskera att bli den som pekas ut.

Flocken börjar anpassa sig, inte efter det som är rätt, utan efter det som känns säkrast.

Man sa att fåret hade lämnat flocken.
Men ingen verkade märka att flocken för länge sedan hade slutat följa verkligheten.
Flocken följde bara kungen.

Det är så medberoende ser ut.
Inte som kaos.
Utan som något som till slt känns helt normalt.

Så nej.
Det var aldrig fåret som lämnade flocken.
Det var flocken som underkastade sig kungen och offrade fåret utan att blinka.

Så, fåret lämnade alltså kungariket.
Inte för att det gav upp.
Utan för att det en dag förstod att fred och tillfredsställelse aldrig kan byggas på att en själ ständigt måste ge upp sig själv.

Långt därifrån fann fåret något det aldrig hade haft i kungens hov.
Lugn.
Ingen krävde längre att fåret skulle tvivla på det som var sant.
Ingen krävde längre att fåret skulle bära andras ansvar.
Ingen krävde längre att fåret måste förtjäna en respekt som borde ha varit självklar.

Och först då förstod fåret att frihet inte handlar om att få andra att förändras.
Friheten börjar den dag man slutar överge sig själv.

Så fåret gick sin egen väg.
Inte ensam såklart, utan tillsammans med andra får som också hade slutat bära andras bördor och valt att bära sig själva och varandra.
Där behövde ingen tassa på tå, ständigt förklara sina gränser eller kämpa för att förtjäna sin plats.
De levde i lugn, frihet och harmoni – lyckliga i alla sina dagar.

Är du ett får? Heja dig!
Tillhör du hovet som dansar kring kungen?
Bryt dig loss och rädda dig själv innan din självkänsla och självständighet utplånas totalt!

🙏♥️

Det största missförståndet kring karma är att människor tror att den handlar om andra.“Karma kommer ta honom.”“Hon komme...
20/07/2026

Det största missförståndet kring karma är att människor tror att den handlar om andra.

“Karma kommer ta honom.”
“Hon kommer få vad hon förtjänar.”
“En dag kommer universum slå tillbaka.”

Men karma handlar inte om att universum en dag ska straffa människor som gjort fel.

Karma är inte ett straffsystem där någon högre kraft sitter och delar ut konsekvenser till dem som inte varit “goda nog”.

Det är heller inte din uppgift att lägga energi på att vänta på att andra människor ska “få sin karma”.

Det är inte där ditt fokus ska ligga.

Den verkliga kraften i karma handlar om något mycket enklare – och samtidigt mycket djupare.

Den handlar om dig.

Varje tanke du tänker.
Varje ord du säger.
Varje handling du utför.

Allt du gör sänder ut något.

Du skapar hela tiden din egen karmiska cykel genom hur du väljer att möta livet och människorna omkring dig.

Det du sänder ut formar det du bygger.
Ditt sätt att vara formar dina relationer.
Dina relationer formar i sin tur ditt liv.

En människa som odlar empati, omtanke, respekt och kärlek skapar en helt annan energi omkring sig än en människa som ständigt sår ilska, avund, dömande och egoism.

Inte för att universum straffar den ena och belönar den andra, utan för att våra handlingar alltid lämnar spår.

Därför är den viktigaste frågan inte; när kommer den där människan att drabbas av sin karma?

Den enda frågan som verkligen betyder något är; vad skapar jag själv genom den energi jag väljer att bära och sända ut?

Många människor lägger enormt mycket energi på att räkna andras felsteg.
De letar efter vem som varit orättvis, vem som gjort fel och vilka människor som verkar komma undan utan några synliga konsekvenser.

Men är det verkligen vår uppgift?
Är vi här för att döma, kontrollera eller försöka förändra andra människors väg?
Nej.
Vi är här för att ta ansvar för vår egen.

Den enda själ vi faktiskt har makt att förändra är vår egen.
Vi kan välja att lyfta andra istället för att trycka ner dem.
Vi kan välja ödmjukhet framför stolthet.
Tacksamhet framför att ständigt fokusera på det vi saknar.

Empati ska alltid sättas framför ego.

För varje gång du väljer kärlek framför hårdhet förändrar du inte bara någon annans dag – du förändrar också den energi du själv lever i.

Alltför många missförstår karma.
De tror att en människa som beter sig illa måste drabbas av något synligt för att karma ska existera.
Man vill se att personen blir straffad.

Men ibland är den största konsekvensen att en människa fortsätter leva med samma mönster, samma konflikter och samma tomhet – utan att någonsin förstå sin egen del i det.

Det är inte ett straff.
Det är ett liv utan verklig utveckling.

En människa kan ha pengar, status och framgång och ändå sakna det viktigaste:

Inre frid.
Äkta relationer.
Förmågan att känna tacksamhet.

Karma handlar inte om att önska andra människor olycka.
Karma handlar om att själv välja vilken energi du vill bära genom livet.

För det du ger näring åt växer.

Ger du näring åt bitterhet växer bitterheten.
Ger du näring åt kärlek växer kärleken.
Ger du näring åt tacksamhet börjar du se överflödet som redan finns omkring dig.

Du kan inte styra vad andra människor sår eller odlar.
Men du kan alltid välja vilka frön du själv planterar.
Och förr eller senare möter vi alla den trädgård vi själva har varit med och skapat, genom de små frön vi planterat längs vägen.

Så sluta vänta på att andra ska få sin karma.
Det är inte ditt jobb att bevaka deras resa.

Ditt jobb är att vårda din egen själ, rena din egen energi och se till att det du sänder ut i världen är något du själv vill möta tillbaka.

Karma är livets spegel.
Den visar oss till slt vad vi själva har valt att ge.

Så kanske är den viktigaste frågan av alla; är jag själv den människa jag önskar att världen bestod av?

Många behöver sluta lägga så mycket energi på att älta andras karma och istället börja ta ansvar för sin egen.
För varje minut du fastnar i någon annans energi är en minut du inte använder till att skapa ditt eget liv.

Du kan inte styra vad andra människor väljer att göra.
Du kan inte kontrollera deras väg, deras lärdomar eller deras konsekvenser.
Men du kan välja att vara en människa som sprider lugn, värme, empati, kärlek och omtanke istället för att föra vidare mer ilska och negativitet.

Och när du verkligen förstår karma händer något fantastiskt.
Du slutar behöva önska någon annan ett fall.
Du blir för upptagen med att bygga ett liv fyllt av god energi, kärlek och mening.

Du börjar leva – istället för att bevaka hur andra lever.

Och kanske är det den största friheten av alla.
Att komma till en plats där andras karma inte längre är ditt bekymmer.

För du är fullt upptagen med att vårda din egen.

🙏♥️

Det finns människor som går igenom livet med en märklig övertygelse om att de alltid har rätt. Inte för att de faktiskt ...
15/07/2026

Det finns människor som går igenom livet med en märklig övertygelse om att de alltid har rätt. Inte för att de faktiskt alltid har rätt, utan för att de aldrig tillåter sig själva möjligheten att ha fel.

De lyssnar inte för att förstå.
De lyssnar för att hitta nästa motargument.

För dem blir varje meningsskiljaktighet en tävling där målet inte är att hitta en lösning, utan att gå därifrån som segrare.
Empati blir ett hinder i stället för en tillgång.

Det mest slående är ofta avsaknaden av självrannsakan.

Att säga: “Jag hade fel” kräver mod.
Att säga: “Förlåt” kräver styrka. Men den som bygger hela sin självbild på att alltid vara den kloka, den rättfärdiga eller den som vet bäst har sällan förmågan att erkänna sina misstag.
Varje ursäkt känns som ett nederlag, och därför blir offerrollen tryggare än ansvarstagandet.

Människor som själva har svårt att be om ursäkt har ofta också svårt att ta emot någon annans. De säger att ursäkten inte spelar någon roll eftersom “skadan redan är skedd”, och missar att se modet bakom orden.
För den som aldrig har övat på ödmjukhet blir en ursäkt inte en bro tillbaka till relationen, utan något som ska avfärdas, ifrågasättas eller användas som ännu ett bevis på den andres skuld.

I sådana relationer förändras spelreglerna hela tiden.
Dina känslor avfärdas.
Dina förklaringar misstolkas. Dina försök till försoning räcker aldrig.
Men när samma person själv blir sårad förväntas omvärlden stanna upp, lyssna, förstå och anpassa sig.
Empatin blir enkelriktad.

Respekt är något som krävs, men sällan ges tillbaka.

Med tiden börjar du tvivla på dig själv.
Du analyserar varje ord du sagt. Du undrar om du borde ha uttryckt dig annorlunda.
Du försöker förklara ännu tydligare, be om ursäkt ännu mer eller hitta den perfekta formuleringen som äntligen ska få den andre att förstå.

Men här finns en viktig insikt:

Du kan inte få någon att förstå dig om personen inte vill.

Du kan inte resonera med någon som redan bestämt att bara en version av sanningen får existera.

Du kan inte skapa fred med någon som behöver konflikter för att känna kontroll.

Det betyder inte att människan är av naturen elak.
Ofta finns det osäkerhet, rädsla eller gamla erfarenheter bakom ett sådant beteende.
Men en förklaring är inte detsamma som en ursäkt.
Ingen bakgrund i världen ger någon rätt att gång på gång köra över andra människor.

Den dagen du slutar försöka bli förstådd av någon som inte vill förstå händer något viktigt.

Du slutar försvara dig.
Du slutar jaga bekräftelse.

Du slutar förklara sådant som den andra redan bestämt sig för att missförstå.
Och i samma ögonblick förlorar konflikten sitt grepp.

Den här typen av människor drivs ofta av att andra fortsätter spela samma spel.
De behöver motstånd, förklaringar och försvarstal.
Men när du väljer lugn framför kamp och gränser framför kompromisser finns det inte längre något att vinna.

Det handlar inte om stolthet.
Det handlar om självrespekt.

För så här är det: människor med verklig mognad känner inget behov av att alltid ha sista ordet. De vet att styrka inte handlar om att aldrig ha fel, utan om att våga erkänna sina misstag.
De vet att respekt inte kan krävas – den måste förtjänas. Och de vet att en genuin ursäkt aldrig gör en människa mindre.

Den gör människan större.

I slutändan avslöjas en människas karaktär inte av hur högt hon försvarar sina åsikter, utan av hur hon behandlar andra människor.
Att välja ödmjukhet framför stolthet är inte ett nederlag – det är ett tecken på styrka.

Den som alltid måste ha rätt riskerar till slt att stå ensam med sin sanning.
Förr eller senare tröttnar människor, och bubblan brister.

För sanningen är att alla relationer inte är värda att rädda. En relation där respekt, ödmjukhet och ansvar bara förväntas från ena sidan är inte en relation i balans – den är en maktkamp.

Och ingen människa ska behöva krympa sig själv för att få plats i någon annans verklighetsbild.

Den största formen av kärlek är inte att hålla fast.
Den är att släppa taget.

Inte av bitterhet.
Inte av hämnd.
Utan av respekt för dig själv.

Jag vet att jag hellre anpassar mitt liv efter någons frånvaro, än kompromissar med mina egna gränser och accepterar deras brist på respekt.

Du är inte här för att passa in i andra människors liv.
Du är här för att leva ditt eget.
Lev livet, till fullo!

🙏♥️

Till dig som känner att ingen förstår.Jag vill att du läser det här långsamt.För jag känner att du har kämpat alldeles f...
07/07/2026

Till dig som känner att ingen förstår.

Jag vill att du läser det här långsamt.

För jag känner att du har kämpat alldeles för länge.

Du har länge försökt förklara hur du mår.
Du har letat, och fortsätter leta efter ord att beskriva det som känns så självklart för dig, men verkar vara så svårt för andra att förstå.

Du har berättat.
Förklarat.
Försökt igen.
Ändå sitter du kvar med samma känsla.
De förstår inte.

Känslan av uppgivenhet skaver.
Du börjar tvivla på dig själv och skuldbelägga dig själv.
”Kanske uttrycker jag mig fel”
”Kanske överdriver jag”.
”Kanske är det faktiskt jag som är problemet”.

Du börjar hålla tillbaka och ljuga för dig själv.
Du säger att du mår bra, fast du inte gör det.
Du ler, fast du egentligen vill gråta.

Du bär allt inom dig, för det är lättare än att ännu en gång försöka få någon att förstå.

Jag vill att du stannar upp en stund.
För tänk om du har lagt all din energi på helt fel sak.
Tänk om du har kämpat hela tiden för att bli förstådd av andra, när den viktigaste personen att bli förstådd av… är du själv.
Ingen annan har levt ditt liv.
Ingen annan har känt det du har känt.
Ingen annan kan fullt ut förstå allt du bär på.

Men vet du?
Det betyder INTE att dina känslor är mindre sanna.
Det betyder bara att du kanske har sökt bekräftelse på fel plats.

När du börjar lyssna på dig själv istället för att hela tiden försöka få andra att förstå, händer något.
Du slutar att ifrågasätta dina känslor.
Du slutar be om ursäkt för hur du mår.
Du börjar lita på det du redan vet innerst inne.

Där börjar läkningen.

Det betyder inte att du ska klara allt själv.
Tvärtom.

Ibland behöver vi någon som hjälper oss att se det vi själva inte längre ser.
Någon som hjälper oss att förstå våra känslor, hitta tillbaka till vår egen röst och våga lita på den igen.

Så till dig som känner att ingen förstår, sluta tro att du inte är värd att bli lyssnad på.
Sluta också lägga hela ditt värde i att andra ska förstå dig.
Den dag du börjar förstå DIG SJÄLV, behöver du inte längre jaga efter hela världens bekräftelse.
Det är början på ett friare liv.

Men hur börjar man då förstå sig själv?
Hur fan, rent ut sagt, gör man?

Det börjar med att först och främst våga stanna upp och faktiskt lyssna på det som händer inom dig.
Inte bara på tankarna som snurrar, utan på känslorna bakom dem.

Jag vill att du frågar dig själv:
Vad känner jag egentligen?
Inte vad du ”borde” känna.
Inte vad andra tycker att du borde känna.
Utan vad som faktiskt finns där.
Är du ledsen?
Rädd?
Besviken?
Stressad?
Arg?
Tom?
Och fråga dig sedan:
Vad försöker den känslan berätta för mig?
För oftast är själva känslan inte problemet – den är en signal.

Din trötthet kanske berättar att du har burit för mycket för länge.
Din irritation kanske berättar att dina egna behov har hamnat sist på prioriteringslistan.
Din oro kanske försöker visa dig något som du länge har försökt trycka undan.

Att förstå sig själv handlar också om att börja se sina egna mönster.
Varför reagerar jag som jag gör?
Varför hamnar jag i samma situationer om och om igen?
Vad behöver jag för att känna mig trygg, sedd och älskad?

Det är inte alltid lätt att hitta svaren själv.
Ibland behöver vi någon som hjälper oss att se det vi själva har svårt att upptäcka.
Det är precis där jag kan hjälpa dig.
Genom att vi tillsammans utforskar dina tankar, känslor och mönster kan vi skapa en djupare förståelse för vem du är, vad du behöver och varför du reagerar som du gör.

För när du börjar förstå dig själv på riktigt förändras relationen du har med både dig själv och andra.
Och ibland är den största förändringen inte att någon annan äntligen förstår dig.
Utan att du själv gör det.
Och det kan jag hjälpa dig med.

Hör av dig för vägledning, ge dig själv en chans att komma vidare i livet med ett lättare sinne och ett fokus på välbefinnande!

♥️🙏

Till dig som ständigt hoppas att personen ska förändras.Hur länge tänker du vänta? Hur många fler år, månader, timmar el...
25/06/2026

Till dig som ständigt hoppas att personen ska förändras.
Hur länge tänker du vänta?
Hur många fler år, månader, timmar eller minuter tänker du vänta?
Hur många fler lögner ska du förlåta?
Hur många fler sömnlösa nätter ska du gråta dig igenom?
Hur många gånger ska du övertyga dig själv om att personen “egentligen är snäll”?
Kärlek ska inte vara något du överlever.
Kärlek ska vara något du upplever.

Om du måste be om respekt, är väl respekten redan borta?
Om du måste förklara ditt värde, är du på helt fel plats.
Om du ständigt känner dig ensam bredvid, VAD är det EGENTLIGEN du håller fast vid?

Du saknar inte personen.
Du saknar den du trodde att hen skulle bli.

Och medan du saknar och väntar i din ångest och oro på att allt ska förändras, går ditt liv vidare.
Dina timmar går.
Dina år går.
Din energi går.
Din självkänsla går.

En dag kommer du att inse att det inte var hen du var rädd att förlora.
Det var tiden.
Tiden du gav till någon som ALDRIG gav dig det du förtjänade få tillbaka.

Låt inte den dagen komma om fem år.

Låt den komma idag.

🙏♥️

Flertalet av mina senaste vägledningar har handlat om hur ni känner en osäkerhet i relationen. Jag tänkte att jag ska ta...
08/06/2026

Flertalet av mina senaste vägledningar har handlat om hur ni känner en osäkerhet i relationen.
Jag tänkte att jag ska ta upp det ämnet och gå lite djupare in i det hela.

Det svåraste med kärlek är kanske inte att våga älska någon.
Det svåraste är att leva med ovissheten det innebär att lägga sitt hjärta i någon annans händer.
Att älska någon och gå in i en relation innebär alltid en risk. Risken att bli sårad är oundviklig.

Att allt som oftast vakna bredvid en människa man älskar är fantastiskt, men om du plötsligt inser att du bär på en gnagande känsla i magen på att nåt är fel, då gör det ont.

Att plötsligt märka små förändringar.
Ett nytt sätt att hålla mobilen, kanske läggs den uppochner på bordet.
Ett namn som dyker upp lite för ofta i olika sammanhang.
Ett avstånd i blicken.
Sena svar.
Kortare tålamod.
Mindre närvaro.
Och vips så börjar hjärnan göra det den gör bäst när den är rädd: den fyller i luckorna själv.

Problemet är att misstankar faktiskt sällan kommer med klara bevis.
De kommer med känslor.
Och känslor känns väldigt sanna även när vi inte vet om de är det.

Det är här många relationer börjar gå sönder — inte alltid av faktisk otrohet, utan av ovissheten kring OM otroheten finns där.
För ovisshet är brutal.
Den lämnar människan i ett konstant mellanläge där man varken kan slappna av eller lämna.
Man analyserar sönder saker i atomer.
Tonfall.
Tider.
Beteenden.
Små detaljer.
Du blir en detektiv i ditt eget kärleksliv och till slt känner du inte igen dig själv längre.

I detta finns en sanning som är jätteviktig;
Du kan aldrig få hundraprocentig kontroll över en annan människa.
Du får ingen kontroll genom att kolla telefoner.
Inte genom att ställa samma frågor om och om igen.
Inte genom att vara vaksam dygnet runt.
Inte genom att bli “perfekt” så att personen aldrig skulle vilja svika dig.
Kärlek innehåller alltid en risk. Alltid.

Kärlek bygger på ett val att lita på— trots att man vet att man skulle kunna bli sårad.
Och det är det som gör tillit så svårt.
Tillit är inte frånvaro av rädsla.
Tillit är att leva med att man inte kan veta allt och förhålla sig till nuet.
Det betyder för den sakens skull inte att man ska ignorera varningssignaler eller gaslighta sig själv till tystnad.

Intuition är viktig.
Kroppen märker ofta när något är fel långt innan hjärnan vill förstå det.
Men det finns också en skillnad mellan intuition och ångest.
Det finns en skillnad mellan VERKLIGA tecken och ett inre behov av total trygghet.

För sanningen är att människor ibland blir så rädda för att bli bedragna att de börjar förstöra relationen själva i jakten på säkerhet.
Det tvångsmässiga kontrollerandet.
Förhören.
Testerna.
Misstankarna.
Till slt finns ingen luft kvar i relationen.
Ingen frihet.
Ingen mjukhet.

Och ändå är det beteendet mänskligt.
Så mänskligt.
För bakom varje misstanke finns egentligen samma fråga vi vill ha svar på; Är jag trygg här, är jag trygg hos dig?

Det är nästan aldrig bara svartsjuka det handlar om, det är djupare än så.
Det handlar om rädslan att bli lurad, utbytt, förödmjukad eller övergiven.
Rädslan att investera sitt hjärta i någon som kanske redan håller på att lämna en i smyg.

Så hur förhåller man sig till det här?
Man börjar med att främst förstå att ingen relation kan överleva utan två saker samtidigt: ärlighet och frihet.
Om någon beter sig misstänkt måste det gå att prata om det öppet.
Inte aggressivt.
Inte anklagande.
Utan ärligt. “Det här får mig att känna mig otrygg.”
“Jag märker att jag börjar tvivla.” “Jag behöver förstå vad som händer mellan oss.”

En partner som genuint bryr sig om relationen försöker möta dig i din osäkerhet.
Inte nödvändigtvis genom perfekta svar, men genom transparens, tålamod och en genuin vilja att skapa trygghet tillsammans med dig.
Du behöver få känna dig hörd.

Men sedan finns den lite svårare delen;
att acceptera att vissa svar aldrig kommer bli helt tydliga.
Ibland kommer du aldrig få full visshet.
Aldrig ett definitivt bevis åt något håll.
Och då hamnar du till slt i den enda frågan som egentligen betyder något:
kan du leva i den här relationen utan att förlora dig själv?
Kan du det?

För om misstankarna äter upp dig varje dag, om du blir någon du inte vill vara, om du konstant är rädd, då spelar det nästan ingen roll om otroheten är verklig eller inte.
Då är relationen nämligen redan fylld av alldeles för mycket otrygghet.

Och kärlek ska inte vara ett konstant övervakningsprojekt.
Kärlek ska vara en plats där nervsystemet faktiskt får vila.
Det betyder inte att kärlek ALLTID känns lugn.
Men det ska finnas en grundkänsla av att ni är på samma sida.
Att ni vill varandra väl.
Att du inte behöver bli galen för att få sanningen.

Det är också mycket viktigt att förstå att i slutändan handlar tillit inte bara om den andra personen.
Det handlar om dig själv.
Det är viktigt att du förstår och vet, att du KOMMER överleva även om någon sviker dig.
Ditt värde försvinner inte för att någon annan gör fel.
Det är viktigt att veta att DU KAN lämna det som bryter ner dig.
Du förtjänar en relation där du slipper leva i konstant rädsla.

Riktig trygghet kommer inte från att någon lovar att aldrig såra dig, riktig trygghet kommer från att veta att DU aldrig någonsin kommer överge dig själv.

Den största formen av kärlek är inte att kontrollera någon, och diktera villkor fram tills man känner sig säker.
Det är att våga älska utan att förlora sig själv på vägen.

För människor som verkligen VILL STANNA med dig behöver inte övervakas och ges instruktioner kring hur du bör älskas.
Det faller sig naturligt.
Och kom ihåg att människor som VILL GÅ kommer alltid hitta ett sätt, oavsett hur mycket du försöker förhindra dem.

Kom ihåg att du aldrig någonsin ska behöva tigga om omtanke, du inte ska behöva leva på smulor av närhet.
Och bär med dig att konsekvent ovisshet också är ett svar.
Det är ett mycket tydligt svar på att du inte är med rätt person.
Välj dig själv tills du finner den som väljer dig.

🙏♥️

Jag finns på Messenger ♥️

Jag måste berätta något som hänt här hemma den senaste tiden. Aktiviteten från andra sidan just nu är helt extrem hos mi...
29/05/2026

Jag måste berätta något som hänt här hemma den senaste tiden. Aktiviteten från andra sidan just nu är helt extrem hos mig.

Sedan jag blev akut sjuk, har det känts som att andevärlden kommit mig närmare än någonsin. Som att energierna runt mig blivit ännu starkare, tydligare, nästan till och med fysiska ibland. Jag menar då upplevelser som får hela kroppen att reagera.

Min man är också hemma sjukskriven just nu efter att ha skadat fingret illa på jobbet, så vi har spenderat 12 dagar väldigt tätt inpå varandra, typ dygnet runt (tur vi älskar varandra innerligt 😅).
Vi har alltså inte alla ben/fötter eller händer/fingrar (eller hästar 🤣) man är van vid att ha i en vardag.
Fyfan vad det ställer till det!
Han har ändå, utan vänsterhand, tagit på sig enklare handling, och gått iväg till apoteket/affären/ pizzerian osv.
Jag å andra sidan har fått suttit på en stol och lagat enklare maträtter.
Winwin, eller nä, men iaf en godtagbar lösning 😅

Till saken, flera gånger de senaste dagarna har han lämnat hemmet för att uträtta något ärende, stängt och låst dörren efter sig i sedvanlig ordning.

Kort därefter har jag hört honom prata med mig.
Inte diffust. Inte kanske eller tveksamt. Utan sådär tydligt så att man svarar direkt utan att ens tänka.
Sådär tydligt att jag svarat “Är du REDAN hemma?”
Eller som i går när jag frågade ”VAD glömde du nu älskling”
Men inget mer.
Jag fattar ju i efterhand att det var ett ”annat besök”, men där och då var det så självklart att det var Gustaf.

Den allra påtagligaste situationen var när han var iväg för att hämta mitt recept på apoteket.
I samma stund som han åkte, satte jag mig på en stol och la in hans strumpor och kallingar i hans garderob.
Det gick kanske 30 min, så han hade kunnat varit tillbaka utan att det hade varit konstigt.
Så när han ropade ”hejhej”!
Så svarade jag också hejhej!
Jag frågade om allt gick bra, och han svarade JAPP!

Samtidigt som jag hör honom svara JAPP, plingar min telefon. Ett sms från min man.
Från apoteket i Haga centrum här i Örebro.
”Ska jag köpa lavemang? Behöver du hårborttagning mot din mustasch/ klimmis-skäggstrån? Kondomer i ###xxl? Vårtmedel? Eller nåt mot snipp-svamp”
Jag kan lova att jag skrattade lika mycket som er, även om jag är hyfsat van 🤣

Men bortsett från det humoristiska, VAD hände härhemma?!
Vem var ”min man” som var hemma hos mig?

Såna här händelser får mig ALLTID att inse hur tunn slöjan faktiskt är ibland mellan vår värld och andra sidan.
Men dessa senaste gånger har jag förstått MER än någonsin. För energin jag uppfattade VAR verklig.
Det fanns någon/ något här, det är uppenbart.
Jag vet skillnaden mellan intuition, energi och fysisk närvaro — och något här hemma försöker verkligen göra sig hört just nu.
Och jag lyssnar och analyserar och tackar för närvaron.
Jag blir påmind om att jag verkligen är skyddad. Att andevärlden står mig extra nära just nu när livet varit tungt och kroppen svag.
Jag tycker fortfarande att det är lika fascinerande varje gång.
Att få leva så nära energierna.
Att få höra.
Känna.
Veta.
Det är verkligen en gåva jag är oerhört tacksam över.

Vad har du upplevt som känns oförklarligt?
Berätta gärna i kommentarsfältet, eller skicka ett meddelande.
Jag vill jättegärna höra dina upplevelser, så dela gärna med dig!

Hör av dig om du behöver vägledning, jag finns på Messenger eller Sms 🙏♥️

Det är märkligt hur snabbt livet kan slå om hörrni. Ena stunden planerar man framåt, tänker på vardagliga saker, tar kro...
13/05/2026

Det är märkligt hur snabbt livet kan slå om hörrni.

Ena stunden planerar man framåt, tänker på vardagliga saker, tar kroppen och tiden för given.
Nästa stund sitter man och inser att allt hade kunnat ta slut.

Den 2/5 förändrades mycket på väldigt kort tid.
Det som 1/4 ”bara” var en korsbandsoperation och en rehabilitering tog plötsligt en helt annan riktning.
2/5 drabbades jag av en allvarlig DVT (djup ventrombos) och lungemboli, alltså blodproppar i benet och lungorna.
Sånt jag jag nyss läst om i min undersköterskeutbildning, drabbade plötsligt mig själv.
Jag har alltid haft respekt för sjukdomen, men nu kände jag ren skräck.

Plötsligt handlade livet inte längre om rehab, träning eller att komma tillbaka så snabbt som möjligt.
Nu handlade det om att kroppen kämpade för något mycket större och jobbigare än smärtsamma rehabövningar med ett stelt och ömt knä.
Nu handlade det om att förhindra propparna att vandra till hjärta och hjärna och att överleva det inträffade.

Det har varit två enormt tuffa veckor fyllda med ångest och tankar kring liv och död.
Anpassning till en kropp som inte lyder och inte känns som min.
Noll matlust, illamående och yrsel av mediciner.
Otaliga besök och provtagningar på både sjukhus och vårdcentralen.

Som om det inte vore nog så sprack operationssåret upp av den enorma svullnaden i benet, och gav mig en stafylokockinfektion. Rehabiliteringen fick skjutas fram och allt har blivit en kedjereaktion av nya hinder, nya behandlingar, nya mediciner och nya frågetecken.

Det är märkligt hur en enda händelse kan skapa så många ringar på vattnet.
Hur något som händer i ett ögonblick kan påverka både kroppen, psyket, vardagen och hela synen på livet.

Det har funnits stunder av enorm rädsla.
Stunder där tankarna gått till hur illa det faktiskt hade kunnat sluta.
För sanningen är att det här var allvarligare än jag under lång tid förstod.
Tror kanske att jag fortfarande inte riktigt smält det.

När man tvingas möta den verkligheten förändras något inom en.

Vi människor försöker ofta tänka på motgångar som om de måste vara straff eller orättvisor som ska besvaras.
Man kanske letar efter ett ”varför” och vänder och vrider på saker.
Jag tror inte att livet fungerar så.
Jag tror att vissa händelser kommer för att skaka om oss, få oss att stanna upp och påminna oss om hur skört livet faktiskt är.
När livet skakar om oss, förstår vi värdet av det.

Jag förstår hur tunn linjen faktiskt är mellan det självklara och det som plötsligt kan förändras till att livet som det var, inte längre finns där.

Istället för att fastna i frågan “varför jag?” har jag istället landat i: “vad gör jag av det här nu?”

För när man varit nära något som kunde ha tagit ens liv förändras perspektivet.
Småsaker blir mindre viktiga.
Vardagliga irritationsmoment känns plötsligt så obetydliga.
Jag värderar människor runt mig på ett nytt plan.
Jag värdesätter tiden tillsammans med människor jag känner älskar mig och som jag älskar tillbaka.
Jag vet nu om nåt, exakt vilka som ser mig som en viktig person i sitt liv.
Och det är jag oerhört tacksam för.
Jag har ett lugn och en närvaro på ett helt annat sätt.
Jag uppskattar även de tråkiga och mindre härliga stunderna som dåligt väder, pollenallergi, kattens tok-race varje natt kl 4, parkeringsböter och illamående av div mediciner.
För jag lever.

Jag känner en enorm tacksamhet över att jag fortfarande vaknar varje morgon.
Över att hjärtat fortfarande slår.
Över att jag fortfarande får tid.
Hur lång tid vi får vet ingen, så därför är det enda riktiga att leva livet fullt ut, med tacksamhet och ödmjukhet, varje dag vi kan!
Vi har bara nuet, ta vara på det.

Även om jag är lite stukad så kan jag ta emot för vägledning vid enstaka tillfällen.
Jag finns på messenger.

🙏♥️

Adress

Örebro

Webbplats

Aviseringar

Var den första att veta och låt oss skicka ett mail när Tessans Tankar postar nyheter och kampanjer. Din e-postadress kommer inte att användas för något annat ändamål, och du kan när som helst avbryta prenumerationen.

Kontakta Praktiken

Skicka ett meddelande till Tessans Tankar:

Genvägar

Dela

Typ