https://www.facebook.com/104688022051148/

Tessans Tankar

Hem
Sverige
Örebro
Tessans Tankar

Andlig vägledning/ Tarotläggning � Dom finns där, änglarna, och dom har så mycket att förmedla! Dela gärna detta inlägg �
Och lämna mer än gärna en recension.

Finaste du � Varmt välkommen till min sida, och till min värld �
Jag är medial och har en fantastisk connection med den andra sidan ��
En helt vanlig hederlig häxa i sina bästa år med andra ord. Det är dags för mig nu, dags att låta mig finnas där för er som behöver mig som kanal �� Jag kan inte sitta inne på all denna förmåga utan att dela alla de budskap jag får till mig, vidare. Jag använder mig ibland av Tarotkort, men oftast går jag på direktkontakt och den intuition jag besitter. Jag vill känna att jag går i min mammas fotspår � och att jag axlar hennes roll �
Jag finns här om du behöver tröst, vägledning eller kontakt med någon älskad och saknad ��
Jag arbetar självklart med total tystnadsplikt. För att komma i kontakt med mig skickar du ett meddelande via Messenger eller ett sms. Välkommen

29/10/2026

Det finns en sorts saknad som är svår att förklara för någon som aldrig har upplevt den.

Du vet vad personen gjorde med dig.
Du vet hur många gånger du grät när ingen såg, hur ofta du vred och vände på orden som sagts, hur du försökte förstå, förklara och hitta tillbaka till något som kanske aldrig ens fanns på riktigt.

Du minns hur det kändes att gå på tå i ditt eget liv, hur du anpassade dig för att slippa konflikter och hur du till slt började ifrågasätta sådant hos dig själv som du tidigare aldrig hade tvivlat på.

Och ändå saknar du människan.

Inte nödvändigtvis den person som faktiskt fanns där, utan den du trodde att personen var.
Den du mötte i början.
Den som fick dig att känna dig speciell, sedd och utvald.
Den som kunde få hela världen att kännas lite varmare med några få ord.

Du saknar stunderna då allting var bra, och du klamrar dig kanske fortfarande fast vid tanken att den där versionen av personen ska komma tillbaka och stanna den här gången.

Det är där det gör så förbannat ont.

För hur förklarar man för sitt eget hjärta att det längtar efter någon som ens själ till slt inte orkade med?

Vi människor har en märklig förmåga att hålla fast vid de fina ögonblicken och försöka förhandla bort de hemska.
Vi tänker att om vi bara hade sagt det annorlunda, varit lite mer förstående, ställt lite färre krav eller älskat lite hårdare, så kanske allt hade blivit annorlunda.
Vi letar efter felet hos oss själva, eftersom det ibland känns lättare att tro att vi hade kunnat förändra utgången än att acceptera att vi aldrig hade makten att förändra en annan människa.

Och någonstans på vägen börjar vi förväxla saknad med ett tecken på att vi vill gå tillbaka.

Men saknad är inte alltid kärlek. Ibland är den en vana.
Ibland är saknaden sorgen över framtiden vi föreställde oss. Ibland är det längtan efter upprättelse, efter att äntligen bli förstådd, efter att personen en dag ska inse vad den utsatte oss för och säga de där orden vi väntat så länge på.

Tänk vad många människor som går vidare genom livet med en sådan ursäkt kvar i halsen på någon annan.

Men vet du vad jag tror att vi behöver förstå?

Vi behöver inte få en annan människa att erkänna vår smärta för att den ska vara verklig.
Vi behöver inte få en förklaring för att få lämna.
Och vi behöver definitivt inte få någon annans tillåtelse att börja må bra igen.

Jag lovar att dagen då du plötsligt märker att du inte längre väntar, kommer komma!
Du tittar inte längre efter personens namn på telefonen.
Du behöver inte längre föreställa dig vad du skulle säga om ni möttes.
Du har slutat föra de där inre samtalen där du äntligen får sista ordet, där den andra personen äntligen förstår och där du till slt får upprättelse.

Inte för att det som hände plötsligt blev oviktigt, utan för att det inte längre får bestämma hur du mår.

Och det är just då du förstår att du faktiskt har släppt taget.

Inte när du slutade sakna.
Inte när du slutade minnas.
Utan när du slutade överge dig själv för att hålla kvar någon annan.

Det finns något vi alltför sällan pratar om: hur mycket mod det krävs för att gå ifrån någon man fortfarande har känslor för.
Det är lätt att lämna när kärleken är död och ingenting längre finns kvar, men det är betydligt svårare att gå när en del av dig fortfarande hoppas, när du minns hur fint det kunde vara och när du innerst inne önskar att det hade kunnat bli annorlunda.

Men du kan älska någon och ändå förstå att du inte kan leva så.

Du kan sakna någon och ändå veta att du inte ska tillbaka.

Du kan sörja en människa som fortfarande lever, en relation som fortfarande upptar en plats i ditt hjärta och en framtid som aldrig blev verklighet.

Och du kan göra allt det där utan att vara svag.

Kanske är det till och med där din verkliga styrka börjar.
I ögonblicket då du slutar fråga varför du inte var tillräcklig för någon annan och i stället börjar fråga varför du själv ska behöva vara otillräcklig för dig.

Du har bara ett liv.
Ett liv där du ska få känna dig trygg, älskad och respekterad. Ett liv där du inte ska behöva förtjäna vänlighet genom att göra dig mindre, tystare eller mer lätt att hantera.

Så om du fortfarande saknar någon som inte var bra för dig, var inte så hård mot dig själv.
Du behöver inte skämmas för det som fortfarande gör ont. Hjärtat har sitt eget tempo, och det tar ibland tid att förstå det som förnuftet redan har begripit.

Men snälla, låt inte saknaden lura dig att glömma varför du gick.

Du lämnade inte för att du aldrig hade älskat.

Du lämnade för att kärleken inte längre kunde vara en anledning att stanna.

Och en dag kommer du förhoppningsvis att kunna tänka på den människan utan att känna att du måste tillbaka, utan att behöva få något förklarat och utan att undra om du betydde tillräckligt mycket.

Du kommer bara att veta att det var en del av ditt liv.
En del som kanske förändrade dig, kanske sårade dig, men som inte fick sista ordet om vem du skulle bli.

För det sista kapitlet i den berättelsen behöver faktiskt inte handla om den som sårade dig.

Det ska handla om dig.

Om människan du blev när du slutade vänta på att någon annan skulle behandla dig rätt och själv började välja ett liv där du fick göra det.

Och kanske är det den finaste sortens frihet som finns, att en dag inte längre behöva bli vald av den som fick dig att glömma ditt eget värde.

Behöver du vägledning för att komma framåt i livet?
Har du kört fast och inte kan ta dig loss?
Jag finns här med massor av vishet och kunskap kring hur du kan komma vidare och må bättre.

Hör av dig så bokar vi en tid ♥️

21/10/2026

Som alla mediala personer, utvecklas jag hela tiden.
Jag brukar säga att jag ”levlar upp”.

Den senaste tiden har jag verkligen reflekterat över att många av de människor som kommer till mig för vägledning, också vägleder MIG.

Jag förstår på ett högre plan varför vissa människor kommer in i mitt liv – och varför mina kunder ibland speglar min egen situation.
Meningen är att jag ska lära mig av er.
Ni som söker sig till mig för vägledning kommer ibland med erfarenheter, känslor och situationer som på ett nästan kusligt sätt spelar sådant jag själv står i.
Jag ser det som att min hjälp till er, hjälper MIG att förstå mig själv på ett djupare plan.

Jag ser det inte som en slump. Jag är övertygad om att det finns en mening i det, och att det hjälper mig att möta varenda en utav er med en djupare förståelse för vad ni faktiskt går igenom.
Och för vad jag själv går igenom.

Det är alltid lättare att ge andra tips och råd, än att hitta lösningar på sina egna problem. Så därför ser jag den här insikten som väldigt viktig och befriande.

Även om jag alltid haft en tro på att en högre makt (i mitt fall Universum) alltid har min rygg och löser saker till min fördel, så är det ibland svårt att ta sig själv till den insikten.
Det kan ta ett tag innan poletten trillar ner, även om jag blir bättre och bättre på att anamma insikten.

Även om livet kan kännas jävligt, så lägger jag mig aldrig och ger upp för jag vet att det löser sig. Jag är en godhjärtad person och har goda intentioner, och det lönar sig alltid.

Men jag vet såklart också hur det känns att stå mitt i något som är svårt att begripa, att man letar efter svar och inte alltid hittar några.
En viktig sak är att veta att man inte alltid behöver hitta svaren direkt, man måste lära sig att se saker ur ett annat perspektiv och ha tålamod.
Tålamod är enormt viktigt.
Det är viktigt att lita på processen, att få sin röst hörd av den högre makt man litar på, tar lite tid.
Men det man sänder ut får man alltid, alltid tillbaka.

Jag vill verkligen tacka er som kommer till mig för vägledning, för genom era berättelser blir jag uppmärksammad på sådant i mitt eget liv som jag behöver se tydligare.
Jag får nya perspektiv, insikter och möjligheter att förstå mig själv och min egen situation på ett djupare plan.
Och i och med det får jag ännu kraftfullare verktyg för att kunna guida er framåt.

Det är så utveckling fungerar.
Vi lär oss inte enbart genom våra egna erfarenheter, utan också genom människorna vi möter. Ibland kommer lärdomen från ett helt oväntat håll, genom någon som egentligen söker svar för sin egen skull.

Jag är här för att vägleda, men jag är också här för att lära.
Och ibland är det just genom dig som söker min hjälp som jag själv får den insikt jag själv behöver för att ta nästa steg.

Så tack för det, och tack för det stora förtroendet ni har för mig.

Jag finns här, boka tid via messenger eller sms ♥️

18/10/2026

Vet ni vad som händer när man blir äldre?
Man börjar se skiten för vad den är.
Och man slutar tolerera den.

När jag och en av mina vänner var yngre, sa alltid hennes mamma alltid att livet förändras när man passerar 50.
Det fanns tydligen en magisk gräns.
Man kommer in i ett helt nytt stadie.
Man får liksom no more f***s to give.

Alltså, den kvinnan visste vad hon pratade om.
Bullseye. 🎯

Jag är 53, och fy fan vad mycket man hinner lära sig på vägen hit.

Man hinner lita på fel människor. Älska människor som inte förtjänar ens kärlek.
Ge chanser man i efterhand undrar varför man överhuvudtaget gav.
Man hinner förklara sig, försvara sig, försöka förstå och vända ut och in på sig själv för att få relationer att fungera.

Narcissism och destruktiva mönster i nära relationer, är för övrigt något jag har ägnat en hel del tid åt att försöka förstå.
Den senaste tiden har det engagemanget, av förklarliga skäl, tagit mig framåt med sjumilakliv.

Jag har blivit erbjuden att delta i vetenskapliga studier och fått erbjudanden om att medverka i radioprogram på just det temat.
Vi får se hur jag gör.
Med det material jag har i mina gömmor, skulle jag kunna skriva en trilogi.
Eller en följetong likt Harry Potter.

Ju mer man lär sig om de här mönstren hos människor, desto mer börjar man förstå hur människor kan bryta ner andra, förskjuta ansvar och få den som blivit sårad att till slt ifrågasätta sig själv.

Det är både fascinerande och förbannat obehagligt att inse hur sådant kan fungera.

Men så småningom börjar man fatta.

Alla människor vill inte förstå dig. Alla vill inte dig väl.
Och vissa människor är faktiskt precis så illasinnade som deras beteende visar.
Det är inte du som missförstår. Det är inte du som är för känslig. Och nej, alla konflikter beror inte på att två personer har lika stor del i problemet.
Det är inte same same att ”två träter” som vi (iaf jag) fick lära mig som liten.

Ibland beter sig människor som skit.
Punkt.

Och när vi ändå pratar om människor som beter sig som skit, så måste vi, återigen, prata om narcissistiska beteenden.

Ni vet när någon gör något som sårar dig, går bakom ryggen på dig eller trampar över en gräns. Du reagerar.
Du blir förbannad.
Du säger ifrån.

Och helt plötsligt handlar allting om DIN reaktion.

Inte om vad personen faktiskt gjorde.
Inte om sveket.
Inte om lögnen.
Utan om att du blev arg, att du uttryckte dig förjävligt och att din reaktion minsann är problemet.

Känner ni igen det?

Det är ett jävligt effektivt sätt att slippa ta ansvar.
Personen flyttar fokus från sina egna handlingar till din reaktion och vips har du själv blivit boven.

De kan sätta eld på hela huset och sedan stå i askan och undra hur DU kunde vara så elak att du skällde på dem. 🙃

Jag orkar inte med den där skiten längre.

Att lägga min energi på att försöka få vuxna människor att förstå sådant de redan borde förstå.
Att försöka förklara varför respekt, ärlighet och lojalitet faktiskt spelar roll.
Att tro att bara jag hittar rätt ord, är tillräckligt tydlig eller visar tillräckligt mycket tålamod, så kommer poletten till slt att trilla ner.

Det håller inte i praktiken.

Ibland trillar den aldrig ner.
Och ibland handlar det inte ens om att personen inte förstår.
Det handlar om att personen inte vill ta ansvar.

Det tog mig tid att fatta det.
Men bättre sent än aldrig.

För det fina med att bli äldre är inte att man plötsligt blir fullärd eller aldrig mer gör misstag.
Det fina är att man börjar känna igen skiten snabbare.
Man ser mönstren.
Man hör bortförklaringarna.
Man märker när ord och handlingar inte går ihop.

Och framför allt börjar man förstå att man faktiskt inte måste stanna kvar i träsket.

Vi pratar så mycket om att hitta rätt människor.
Människor som ger oss energi, kärlek, trygghet och glädje.
Och visst, det är viktigt.
Men jag tror fan att det finns en annan insikt som kommer med åren.
Att vi måste också klippa bort allt som gör oss illa.
Stå upp för oss själva.
Sätta ner foten.

Man kanske inte alltid vet exakt vilka man vill ha i sitt liv.
Men man vet jä**ar i mig vilka man INTE vill ha där.

Man vill inte ha människor som ljuger och sedan förnekar det.
Man vill inte ha människor som använder ens svagheter emot en.
Man vill inte ha människor som kräver lojalitet men själva sviker så fort det passar dem.
Man vill inte ha människor som sårar andra och sedan spelar offer när de får stå till svars.

Och man vill inte behöva vara på sin vakt mot människor som påstår sig bry sig om en.

Det är inte att vara bitter.
Det är att ha lärt sig något.

Och nej, det betyder inte att vi själva är perfekta.
Jag har gjort misstag under mina 53 år.
Jag har säkert sårat människor utan att förstå det, men aldrig med flit.
Aldrig har jag agerat i hämnd eller av ren elakhet.
Jag har saker att lära mig precis som alla andra, men jag har alltid bett om ursäkt och förlåtelse om jag fakkat upp.

På riktigt.

Min mamma har lärt mig mycket, men en av de viktigaste sakerna hon lärde mig var att ALLTID säga förlåt och mena det, och att ALLTID godta en ursäkt om den var genuint menad.

Människor som kan be om ursäkt kan också ta emot en ursäkt.
Människor som aldrig lärt sig förstå innebörden av förlåtelse kommer ha svårt att förstå mänskligheten.

Men det finns en jävla skillnad mellan att göra fel och att vägra ta ansvar för det.

Vi kommer aldrig att kunna kontrollera hur andra människor beter sig.
Vi kan inte tvinga fram ärlighet, empati eller självinsikt.
Vi kan inte få någon att bli den människa vi önskar att de vore.

Men vi kan bestämma vad vi accepterar.
Vilka vi släpper nära.
Och när det faktiskt är dags att säga: Nu räcker det.

För vet ni vad?
En gemensam historia med någon annan innebär inte att den personen har rätt till en plats i din framtid.
Och bara för att du har älskat någon betyder det inte att du måste fortsätta ge den personen tillgång till dig.

Man får ändra sig.
Man får sätta gränser.
Man får gå vidare.
Man får välja sin egen frid framför ännu en runda av samma jävla cirkus.

Och ibland kommer det med sorg.
Ibland med besvikelse.
Ibland med en ilska som överraskar en själv.

Det betyder inte att man har förlorat sig själv.
Det kan faktiskt vara precis tvärtom.
Man kanske äntligen har börjat lyssna på sig själv och valt en ny väg.

Jag tror inte att jag har blivit kallare med åren.
Jag vet att jag har blivit tydligare, mer konsekvent och mer obrydd.

Jag lägger inte längre samma energi på att bli förstådd av alla, omtyckt av alla eller accepterad av människor som ändå aldrig ens tänkte möta mig halvvägs.

Jag vill ha äkta människor.
Jag vill ha ärlighet.
Jag vill kunna lita på dem jag släpper in i mitt liv.
Jag vill ha relationer där man kan göra fel, prata om det och ta ansvar utan att någon behöver manipulera, förvränga eller spela offer.

Är det för mycket begärt?
Jag tycker inte det.

Om det innebär att jag får färre människor i mitt liv, då får det vara så.

Jag har hellre en liten krets av människor jag kan lita på än ett helt rum fullt av människor vars lojalitet förändras beroende på vad som passar dem bäst.

Sluta tro att du måste rädda alla relationer.
Sluta tro att du måste förstå allt. Sluta ge obegränsat med chanser till människor som gång på gång visar dig samma sak.

Du behöver inte hata någon.
Du behöver inte hämnas.
Du behöver inte ens förklara dig en sista gång.

Ibland räcker det att se människan för vad hon är, acceptera att du inte kan förändra henne och välja att inte längre vara en del av det.

Det är inte bitterhet.
Det är självrespekt.

Och om det är något jag börjar uppskatta mer än nästan allt annat med att bli äldre, så är det just det: friheten att välja vad jag vill lägga mitt liv på.
Vilka människor som får ta plats i det.
Och vilka jag faktiskt är helt färdig med.

Livet är alldeles för kort för att lägga sina bästa år på att försöka få skit att lukta rosor.

Så ja; No more f***s to give.

Inte för att jag har slutat bry mig.
Utan för att jag har lärt mig att jag är en människa med värde långt högre, än nån vars enda agenda, är att förminska mig.

12/10/2026

Jag har varit tyst lite längre än vanligt.
Inte för att jag har mått dåligt, utan för att jag har behövt jorda mig, grunda mig och samla mina tankar.

Det senaste som hänt har fått mig att reflektera mer än vanligt över familj, lojalitet och hur långt människor är beredda att gå för att slippa ta ställning.

Vad händer när en person under många år skadar relationerna i en hel familj, men ingen vågar säga ifrån?
När alla ser, alla vet, men det ändå är enklare att vara tyst än att stå upp för det som är rätt?

Då uppstår en jäkligt märklig dynamik.
Den som vågar säga ifrån blir problemet.
Det svarta fåret.
Den besvärliga.
Plötsligt handlar allt om den personens reaktioner, i stället för beteendet från de andra som från början skapade situationen.

Det är fan sjukt hur lätt narcissister spelar offer utifrån människors reaktioner på deras beteende.
Det är ett jävligt bekvämt sätt att slippa ta ansvar.

Jag har accepterat att vissa människor hellre lägger skulden på mig än ser sin egen del i det som händer.
Jag har sedan länge accepterat att alla inte kommer vilja förstå, och jag tänker inte lägga en sekund till av mitt liv på att försöka få dem att göra det.

MEN att människor i min allra närmaste krets, som känner till hela historien, ÄNDÅ väljer att agera bakom min rygg är något helt annat.

Jag väljer att inte gå in i detaljer, men det som hänt är att människor i min närhet låtit mina barn hamna i en situation som jag aldrig någonsin skulle tillåtit. Historien har en direkt koppling till en lång och destruktiv relation med en person (som jag själv valt att bryta av div välgrundade anledningar) och utan att ens kontakta mig först, gick folk bakom min rygg och tillät mina barn att träffa den här personen.
Det är för mig fullständigt obegripligt.
Och mycket oacceptabelt.

Ingen hörde av sig.
Ingen berättade.
Uppenbarligen tyckte ingen att jag ens förtjänade att få veta vad som var på väg att hända.

Människor som känner till bakgrunden, som vet varför jag har satt mina gränser, valde ändå att låta det ske.
Och barnen hamnade mitt i något som jag aldrig hade velat att de skulle behöva bli indragna i.

Det är ett svek.
Och att ingen av dem ens flaggade för mig innan, är oförlåtligt.

Att det handlar om mina barn gör saken allvarlig.
Att dra in de i en situation jag valt att utesluta de ur för över 6 år sedan, är fullkomligt oacceptabelt.
Det handlar om förtroende, respekt och om att åtminstone visa tillräcklig ryggrad för att ta ett samtal innan man fattar beslut som berör någon så direkt.

Att ingen ens tycker att det är värt att vara ärlig och säga som det är – DET säger en hel del om vad lojalitet betyder när den faktiskt sätts på prov.

Och där går min gräns.

Inte för att jag behöver att alla håller med mig.
Inte för att jag kräver att andra ska leva efter mina regler.
Utan för att respekt, ärlighet och ryggrad fan måste betyda nånting i slutändan.

Jag tänker inte längre bära skulden för sådant jag inte har orsakat.
Jag tänker inte acceptera rollen som syndabock bara för att andra ska slippa obekväma samtal.
Och jag tänker INTE lägga min energi på att få människor att förstå sådant de själva väljer att blunda för.

Ibland måste man helt enkelt inse att blodsband inte säger särskilt mycket om människors karaktär.

Släkt blir man genom blod.
Familj visar man genom handling.

Och när handlingarna säger sitt, då får man faktiskt ta det för vad det är, dra sina slutsatser och gå vidare.
Utan att förklara sig en gång till. Och utan att bära andras skit på sina axlar.
Jag är så in i he***te trött på att förklara.

Livet är alldeles för kort för att låta människor som inte kan stå för sina handlingar bestämma hur mycket energi de ska få ta från en.

Jag vet var jag står. Och jag tänker fortsätta stå där.

Jag ville att ni som läser skulle få en lite mer personlig inblick.
Varsågoda.

Det finns ett fåtal tider kvar för vägledning denna vecka, så hör av dig om du behöver en snabb tid ♥️🙏

09/09/2026

När ens partner begränsar ens umgänge.

I mina vägledningar möter jag människor vars partners förbjuder dem att träffa sina vänner, oavsett kön, och till och med sin egen familj.
Varför?
Svaret är; av rädsla för att vänner och familjen ska genomskåda situationen.

En kontrollerande person vill inte att människor runt omkring ska förstå hur illa deras partner mår.
De vill begränsa alla möjligheter till att deras beteende uppdagas och att partnern lämnar.

Jag ser relationer där vänskaper och relationer, oavsett kön, raderas för att man förväntas ägna all sin uppmärksamhet till sin partnerrelation, hemmet och ”Viet” dygnet runt.

Låt mig slå fast en sak en gång för alla.
Det här handlar inte om ”gammaldags värderingar”, ”svartsjuka” eller ”personliga gränser”.
Det här handlar om ett djupt osunt och trasigt beteende.
Det är ingenting annat än rent och skärt psykiskt våld.

Vad är det för människa som gör så här?
Det här handlar inte om ett litet tillfälligt kontrollbehov.
Det handlar om ett allvarligt fel i hur den kontrollerande personen fungerar.

Hos de här personerna finns det en enorm osäkerhet och ett skört ego.
Den som kontrollerar är ofta så otroligt osäker i sig själv, att hela deras värld rämnar om partnern har kontakt med omvärlden.
De klarar inte av att dela uppmärksamheten med en mamma, en bror, en vän, en kollega eller gammal kompis från förr.
Deras ego kräver att få vara partnerns allt.

Den här typen av människa ser inte sin partner som en egen fri person, utan som en ägodel.
De tror att de äger dig.

Att tvinga någon att ge upp sin sina vänner, och till och med begränsa kontakten med familj, är ett medvetet sätt att bryta ner personens självskänsla tills man blir foglig och avskärmad.

Ofta är den som anklagar och sätter upp hårda regler den som själv är oärlig.
De litar inte på någon eftersom de själva styrs av lögn och manipulation.
De tror att alla andra har baktankar och att familjen vill förstöra, eftersom det är så de själva tänker.

Inom psykologin vet man en sak helt säkert; att isolera någon från omvärlden är det första steget i att bryta ner en människa.
Varför får du inte träffa dina närmaste?
Jo, för att din familj och dina vänner utgör ett hot mot förövarens kontroll.
Så länge du har folk runt omkring dig finns det någon som kan se sanningen och säga:
Det här är inte friskt, du förtjänar så mycket bättre.

Genom att klippa alla dina band ser den kontrollerande personen till att deras blir den enda rösten du hör.
När du är helt ensam i det, är det lätt att börja tvivla på din egen magkänsla.

Att kräva att din värld ska krympa, att du ska sitta hemma dygnet runt och klippa kontakten med de människor som älskat dig hela ditt liv är en gigantisk röd flagga.
Det är inte sunt någonstans.
Det är ett destruktivt beteende, och det är INTE ditt jobb att radera ut dig själv för att plåstra om deras dåliga självkänsla.

Att en kontrollerande person kanske haft en dålig barndom, svåra förhållanden i sin uppväxt, fått utstått många motgångar och har ett sargat inre är en förklaring – men det är aldrig en ursäkt för att förstöra en annan människas liv.
Det är ett djupt skadligt beteende som inte hör hemma i en vuxen relation.

Det är INTE ditt ansvar att krympa ditt liv för att hålla någon annan lugn, och det är INTE ditt jobb att läka deras sår genom att prioritera bort ditt eget liv.

Det är lätt att tappa bort sig själv när ens livsutrymme blir mindre och mindre för varje dag.
Men kom ihåg att du inte ska behöva leva under någon annans regler.
Du har all rätt i världen till en relation med dina vänner, din familj och din frihet.

När du har blivit nedbruten under lång tid känns tanken på att sätta en gräns nästan omöjlig.
Men du måste förstå en sak; du kommer aldrig kunna förändra den här typen av kontrollerade beteende.
Det har nästan garanterat pågått innan dig,
och kommer garanterat fortsätta efter dig.
Det här är ett invant mönster, ett facit för förövaren.
Det enda du kan förändra är sättet att se på dig själv i situationen.

Är det såhär kärlek ska kännas och se ut?
Är äkta kärlek att släppa taget om alla i sitt liv, för en enda person?
Hur hålls kärleken vid liv, och hur växer den, utan att vänskapliga och familjära relationer finns med i bilden?
Är det genom att styra mina relationer min partner visar mig sann kärlek?
Nej.

Sann kärlek vill se dig växa, känna dig trygg och vara fri.
En kärleksfull partner blir glad av att du har en familj som stöttar dig och vänner som får dig att må bra.
En kärleksfull parter vill vara en stor och härlig del av ditt liv.

Det är en jävla skillnad på en person som vill att ni ska vara en del av (och delaktiga i) varandras familj, och en som kräver att ni två ska vara de enda delaktiga.

Behöver du vägledning kring detta eller något annat, hör av dig så bokar vi in en tid för stärkande samtal.

♥️

04/09/2026

En påminnelse till er alla ♥️

Din energi är helig – du är inte skyldig någon din närvaro.

Jag pratar ofta om att ha ett öppet hjärta, ha tålamod och möta allt med kärlek.
Men det finns en sak jag vill prata mer om: Gränser.

Det är en enorm skillnad på att vara fylld av kärlek och godhet, och att låta sig själv bli trampad på.
Att tillåta andra att trampa på dig är inte kärlek – det blir till slt en form av medberoende och självutplåning där man, i sin vilja att göra gott, glömmer bort sitt eget värde.

När du låter någon kliva över dina gränser utan konsekvenser, matar du i själva verket deras sämre sidor och tillåter deras negativa ego att växa.
Det är varken kärleksfullt mot dem eller mot dig själv.

Sann andlig kärlek börjar med att känna den gentemot oss själva.
När vi har den grundtryggheten inser vi att vi inte behöver sänka vårt eget värde för att bli älskade av andra.

Du kan ha ett vidöppet hjärta och känna djup medkänsla för en annan människas sår och bagage, samtidigt som du sätter upp en stenhård mur och säger: "Hit men inte längre."
Gränser är inte själviska; de är den osynliga linjen som skyddar vårt välmående.

Sanningen är enkel; du är inte skyldig människor som inte respekterar dig, ett dugg.
Du är inte skyldig dem din tid, du är inte skyldig dem din uppmärksamhet, och du är definitivt inte skyldig dem att stanna kvar i situationer eller relationer där du blir förminskad.

Att ständigt försöka förklara dig, behaga eller "rätta till" relationer med människor som vägrar att möta dig med grundläggande respekt, är ett enormt slöseri på din livsenergi.

Här är hur jag andligt och mentalt tänker kring detta:
Att sätta gränser är högsta formen av självkärlek:
När du säger nej till någon som dränerar eller missaktar dig, säger du samtidigt ett djupt och kraftfullt JA till din egen själ och värnar om ditt eget välbefinnande.

Det handlar inte om att börja ödsla energi genom att hata den andra personen, utan om att älska dig själv tillräckligt mycket för att gå därifrån.
Ta ett kliv ur relationen utan dramatik.

Du äger din energi!
Universum har gett oss en unik livsenergi för att vi ska leva vårt syfte och må bra.
Om du ger bort den till människor som bara trampar på den, tar du energi från dig själv och ditt eget ljus.
Din energi är helig.
Sluta ge bort den gratis.

Släpp taget och gör det utan drama.
Du behöver inte starta ett krig eller hålla ett långt tal.
Människor som inte respekterar dig kommer ändå inte att lyssna på vad du har att säga.
De kommer alltid att vrida på orden, hitta sitt eget narrativ och göra sig själva till offret.

För låt oss vara helt ärliga, det dräller av människor som har utsett sig själva till något slags levande facit för hur alla andra ska vara, tycka och tänka.
Passar du inte in i deras lilla mall så anser de sig ha full rätt att kritisera, styra och stämpla dig som en fruktansvärt dålig människa.
Det är en ren och skär narcissism.

De sitter där på sina höga hästar och tycker att deras sanning är den enda som räknas.
Men vet du vad?
De är inte ditt facit.
Deras sjuka behov av att trycka ner dig säger absolut ingenting om ditt värde, men ALLT om deras eget desperata behov av makt.

Låt dem sitta kvar där uppe och bittra på sina höga hästar – du behöver inte bevisa ett skit för en självutnämnd domare.
Spara dina ord till dem som faktiskt värdesätter dig.

Du kan helt enkelt välja att stänga dörren tyst och önska dem allt gott på deras egen resa – på tryggt avstånd från din.

Din inre frid är din absolut största gåva – ta hand om den.
Livet handlar inte om att vi ska forma våra liv eller anpassa vårt tänkande efter hur andra tycker att vi ska vara.
Din inre frid är alldeles för värdefull för att du ska ge bort nyckeln till människor som bara skapar drama.

Det är en otrolig frihetskänsla när du inser att du inte behöver delta i alla stormar du blir inbjuden till.
När du står stadigt i dig själv och släpper taget om andras narrativ, då händer det saker inom dig.
Ingen kan stjäla ditt lugn om du inte själv öppnar dörren och släpper in dem.

Skydda din frid – det är i den din sanna styrka bor.

♥️🙏

02/08/2026

Jag har tänkt mycket på vad det egentligen är som gör att en människa känner sig hemma.

När jag var yngre trodde jag att svaret var självklart.
Att familjen alltid skulle vara den där självklara platsen där man blev älskad, sedd och buren när livet gjorde ont.
Att det var så det fungerade.

Men livet har en märklig förmåga att lära oss saker vi aldrig bett om att få lära oss.

Jag har för längesedan insett att kärlek inte sitter i ett efternamn.
Kärleken finns inte automatiskt för att man delar gener eller växte upp under samma tak.
Blod är inte magiskt.
Blod skapar inga garantier.
Det som skapar trygghet för mig är något helt annat.

Det är människorna som väljer att stanna.
De som hör av sig utan att de måste.
De som märker att något inte står rätt till, trots att man kanske säger att allt är bra.
De som låter en gråta tills tårarna är slut.
De som skrattar med en tills magen gör ont.
De som påminner en om vem man är när man själv har glömt det.
De människor som älskar en för den man är, inte för den de önskar att man skulle vara.

Jag har haft perioder då livet varit tungt.
Då jag tvivlat på mig själv, varit rädd, ledsen eller bara fruktansvärt trött.
Och vet ni vad jag minns mest från de stunderna?

Jag minns för alltid de människor som sa att de alltid skulle finnas där, och som faktiskt gjorde det.
Jag minns dem som investerade hjärta och själ för att få mig att känna mig älskad och sedd.

De som skickade det där meddelandet.
De som ringde.
De som kom förbi.
De som satt kvar i tystnaden när orden inte räckte till.
De som aldrig fick mig att känna att jag var för mycket.
Det är kärlek för mig.

Jag tror att många går runt och känner skuld över att relationer till familjen inte blev som man hoppades.
Som om man borde nöja sig bara för att man är släkt.

Men jag vill inte att någon människa ska behöva förtjäna kärlek genom att acceptera sådant som gör ont.
Jag tror att vi får skapa vår egen familj längs vägen.

Den kan bestå av vänner.
Av en granne.
Av en kollega.
Av någon man träffade av en slump och som sedan aldrig försvann ur ens liv.

Människor som inte delar ens blod, men som delar ens liv.

Och jag känner en så djup tacksamhet över att jag har sådana människor omkring mig.
De har hållit mig uppe när jag inte orkat stå själv.
De har trott på mig när jag tvivlat.
De har fått mig att skratta när jag helst velat ge upp.
De har visat mig att jag är värd att älskas, inte för vad jag presterar eller anpassar, utan för den jag är.

Det finns inga ord som räcker för att beskriva vad det gör med en människa att känna sig genuint älskad.
Att känna att man inte behöver förställa sig.
Att man får komma precis som man är.
Att någon väljer en, om och om igen.

Så idag vill jag säga tack.
Tack till alla er som är min trygga plats.
Till er som har visat att kärlek är ett verb och inte ett släktskap.
Till er som bevisat att familj inte alltid är de människor man föds med, utan väldigt ofta de människor som väljer att gå bredvid en genom livet.

Ni har förändrat mitt liv mer än ni någonsin kommer att förstå. ❤️

Livet är så ofattbart skört.
Vi lever ofta som om vi har hur mycket tid som helst. Vi måste sluta tänka “jag ringer sen”, “vi ses snart” eller “det där kan jag säga en annan dag”.

För en dag tar våra “sen” slut.

Därför vill jag uppmuntra er alla att bli bättre på att säga till människor vad de betyder för er, medan de fortfarande kan höra det.
Att visa uppskattning medan de fortfarande kan känna den.
Att inte vänta tills någon är borta för att berätta hur mycket de betytt.

Om du har någon i ditt liv som får dig att känna dig trygg, älskad och accepterad – säg det. Visa det.

Kärlek är inte något vi ska tänka. Den behöver få höras.
Den behöver få märkas.

Så idag vill jag bara säga tack till alla er som har varit och är min trygga plats.

Ni har förändrat mitt liv mer än ni någonsin kommer att förstå.

Och jag hoppas att ni vet hur oändligt älskade och uppskattade ni är. ❤️

Adress

Örebro

Webbplats

facebook.com

Aviseringar

Bli först med att veta: vi skickar ett mejl när Tessans Tankar publicerar nyheter och kampanjer. Din e-postadress används inte till något annat, och du kan avsluta prenumerationen när som helst.