10/08/2026
48 år idag. 🎉🌸👌 och jag omfamnar mitt lilla jag.
När jag ser på henne blir jag både varm och lite sorgsen.
Hon var så oförstörd av allt det yttre.
Kunde fantisera i timmar. Skriva berättelser, måla, sjunga, skapa.
Hon kände allt. Såg människor. Kände deras mående. Älskade stort.
Någonstans runt nio började jag förstå att det fanns sätt man skulle vara på. Former man skulle passa in i.
Och kanske har en stor del av livet varit just det:
Att försöka få en stjärna att passa in i en fyrkant. ⭐️🔲
Idag skulle jag vilja hålla om henne och säga:
S**t, vad modiga vi är. 🖐️
Starka och sköra på samma gång.
Vi har ramlat och rest oss. Tappat bort oss och hittat hem igen.
Och trots allt har vi aldrig slutat känna mycket, drömma stort eller längta efter kärlek.
Och kärlek…
Jag börjar förstå att den finns på så många fler platser än vi tror.
I en människa. En vänskap. Ett barn. I sig själv.
I dansen, yogan, musiken och skapandet.
I maten runt ett bord. I naturen. I ett skratt.
I att någon verkligen ser en.
Och i att äntligen börja se sig själv.
Jag är ganska färdig med tanken på att hela tiden bli en bättre version av mig själv. Trött på hur sociala medier tar över våra egna tankar kring hur man ska leva rätt. Gör si, gör så.
Jag vill bli mer jag.
Mer stjärna. Mindre fyrkant.
Och kanske handlar Life Art om just det.
Att inspirera varandra att hitta tillbaka till det som får oss att känna oss levande, harmoniska och balanserade när det stormar. Omfamna de känslor som kommer.
48 år idag.
Och jag tror faktiskt att det är nu det börjar. 🤍 Är du med?
Vad får dig att känna dig levande? ✍️🤷♀️
