27/10/2026
Jag såg ett program om den Japanska traditionen Kintsugi som fick mig att fundera.
Jag tror inte riktigt på ”hela” människor - de som säger sig funnit total själslig frid.
Jag tror att man kan komma väldigt långt, att gå från att må dåligt till att må mycket bättre. Till att bära på en större inre frid och ett nytt förhållningssätt till livet, till skillnad mot att vara fastlåst i tanke och känsla. Men livet står aldrig still på en och samma punkt. Vi utvecklas, och utmanas ständigt.
Kroppsliga sår läker, men de syns ofta på huden som kvarlämnade påminnelser.
Det är samma sak med de inre såren. Ärrvävnad av svek, övergivenhet, brist på kärlek och omsorg ligger kvar, men de behöver inte ta all vår luft och vår energi, när vi lär oss att förstå vad som orsakat dem, och hur vi kan hitta ett nytt sätt att förhålla oss till dem.
Vi är de vi är på grund av att vi ibland brutits, knockats, fallit.
Hur vi sedan har rest oss, vilken väg våra grenar sedan har växt åt, ser olika ut.
Vissa lär sig att blomma igen, att sträva mot himlen, medan andra bär för stora brott på livet.
Jag tänker att vi kan vara spruckna och levande på samma gång.
Att det trasiga inom oss inte behöver definiera oss, även om det såklart är svårare när såren är extra djupa.
Jag finner ofta tröst i att nuet är det enda vi har.
Det förflutna kan vi inte göra något åt.
Framtiden kan vi inte styra.
Men just här, just nu, i detta ögonblick kan vi göra det vi kan för att nå våra mål, oavsett hur stora eller små det är.
Varje beslut är betydelsefullt.
Varje tanke du tänker likaså.
Så se på dig själv som en hel person, oavsett vad du varit med om.
Vi må vara kantstötta och fulla av sprickor - men, för att citera Leonard Cohen:
”There is a crack in everything. That’s how the light gets in.”
Gör dig till någonting vackert, precis som med den japanska traditionen Kintsugi.
Laga det trasiga med guld, så blir det ännu vackrare. Låt det operfekta synas och omfamna bristerna med kärlek. 💖
