15/06/2026
Så sant💖
För några år sedan var vi ute och åkte i Europa. Vi stannade vid ett blomsterfält där hundratals blommor växte sida vid sida. Några var höga, några var låga. Vissa blommade tidigt på säsongen medan andra fortfarande samlade kraft inför sin stund i solen.
Och när vi stod där så sa jag till min man att ingen verkade bekymra sig över vem som var vackrast, störst eller mest beundrad. De bara växte, de bara blomstrade. Det slog mig hur annorlunda vi människor lever.
Vi jämför oss ständigt med varandra. Vi jämför våra kroppar, våra hem, våra relationer, våra karriärer och våra livsvägar. Vi tittar åt sidan för att se om någon annan kommit längre. Om någon annan lyckats bättre…. om någon annan verkar lyckligare.
I en tid där vi dagligen exponeras för andra människors utvalda ögonblick i social media har jämförelsen blivit nästan lika naturlig som att andas. Samtidigt är den kanske en av de största orsakerna till att vi tappar kontakten med oss själva.
Och vad jag menar med det är att när blicken hela tiden riktas mot grannen missar vi vår egen trädgård.
En ros försöker inte bli en solros. En solros försöker inte bli en pion. De följer sin egen natur. De utvecklas enligt sin egen rytm. De blommar när det är dags för dem att blomma.
Människan däremot har blivit expert på att misstolka sin egen timing. Vi ser någon annans framgång och tänker att vi ligger efter. Vi ser någon annans mod och tror att vi själva är otillräckliga. Men något som är bra att minnas, även när vi ser någon annans resultat så är det sällan vi känner till hela deras resa. Vad som ligger bakom.
Minns att livet inte är en tävling där alla springer på samma bana. Där alla ska ta samma väg.
Vi kommer hit med olika erfarenheter, olika förutsättningar och olika uppgifter. Någon ska lära sig tålamod. Någon ska lära sig mod. Någon ska lära sig att våga stå i centrum medan någon annan ska lära sig att finna sitt värde UTAN publikens applåder.
Jag brukar ofta landa tillbaka till liknelsen kring boken när jag skriver och så även idag… När vi jämför våra kapitel med någon annans bok förlorar vi perspektivet.
Blomman i sin enkelhet men samtidigt fullkomliga skönhet blir en så vacker läromästare i detta.
Den frågar aldrig om den duger. Den undrar aldrig om den borde vara högre eller mer färgstark. Den mäter inte sitt värde utifrån hur många som stannar för att beundra den. Den sträcker sig bara mot ljuset!
Tänk om vi gjorde detsamma?!♥️♥️♥️
Tänk om vi lade mindre energi på att övervaka andras framsteg och mer energi på att vårda vår egen utveckling. Tänk om vi slutade se livet som en rankinglista och började se det som en trädgård där varje människa bidrar med något unikt.
Och nu ska jag säga något väldigt klyschigt…. Världen behöver inte fler kopior!
Världen behöver människor som vågar vara det de är.
När vi slutar tävla frigörs energi. Prestationen slappnar av. Självkritiken tappar sitt grepp och vi kan vi börja uppskatta andra människors blomning utan att känna oss hotade av den. Någon annans ljus minskar inte vårt eget. Tvärtom.
Min reflektion när jag stod där och tittade ut över blommorna var att ett blomsterfält blir bara vackrare för varje blomma som vågar slå ut.🦋 💐🌹🌸🌺🌷🌻🌼🦋
Jag tror att detta är en påminnelse vi behöver bära med oss lite oftare. Livet handlar inte om att överträffa den som står bredvid oss. Det handlar om att bli den mest levande och äkta versionen av oss själva.
En blomma tävlar inte med blomman jämte…. Den bara blommar♥️
Jag önskar er alla en fin vecka
I ljus och kärlek
Anna Lilja ♥️
