20/08/2026
"Det är många år sedan vi sålde landstället som morfar hade köpt. Mamma tyckte att det var dags. Taket behövde bytas, bryggan började ge med sig och ingen av de hade riktigt tiden eller orken. Då tänkte jag att det bara var ett hus. Jag förstod inte att man också blir av med en plats där ens barndom bor. Jag kan inte hålla mig från att åka dit varje år, när sommaren börjar gå mot sitt slut. Jag parkerar en bit bort och går den sista sträckan till fots. Vägen ser likadan ut. Tallarna står kvar och jag längtar tillbaka till berget där vi alltid planterade pioner. Huset är någon annans nu. Trädgården ser annorlunda ut och bryggan är ny. Jag stannar aldrig länge, bara en stund. Tittar ut över vattnet och försöker höra när mormor ropar att fikat är klart. Jag saknar inte huset längre. Det jag saknar är det som gjorde det till vårt."
Lisa, Norrtälje