26/05/2026
Hur snabb är du på att stänga av dig själv?
En blick i spegeln. En jämförelse. En tanke som börjar med ja, men….Och plötsligt är du borta från dig själv igen, ute och letar fel istället för att stå kvar och känna.
Vi är så jäkla snabba på det. Och vi gör det mot varandra också. Blicken som värderar. Kommentaren som landar som en komplimang men som ändå river lite i såren. Tystnaden som säger jag såg. Det kostar varje gång.
konsten att gå igång på det som inte är perfekt. Att se på sin kropp, sitt liv, sitt kaos, och fråga sig: how is this perfect? Inte som en lögn. Utan som en verklig fråga om vad som faktiskt finns här, precis nu.
Divor. De dyker upp precis som de är, mjuka där de är mjuka, skarpa där de är skarpa — och de vägrar att krympa. Inte för att de löst något. Utan för att de slutat försöka.
Jag såg en av dem idag. Hon gick med sin hund och hennes kropp rörde sig som om gravitationen hade blivit turned on av henne. Som om till och med tyngdkraften ville bära henne.
Och jag tänkte på varför vi inte låter oss vara så.
Kanske för att vi är rädda för vem vi skulle bli. Den versionen av oss som inte ber om lov. Ibland smyger hon sig på, en känsla, ett ögonblick, en rörelse som känns annorlunda. Ibland kommer hon som en lavin. Går inte att hejda. Går inte att ogjord. Ibland smyger sig den nya versionen på. Som att låta en tunn slöja falla.
Det är kanske det som skrämmer mest.
Inte att misslyckas. Utan att lyckas, och inte kunna gå tillbaka.
Vad skulle hända om du slutade stå i vägen för dig själv?
