13/08/2026
Igår fick jag vara med om en sådan där dag och natt som jag tror att jag kommer bära med mig länge.
Jag är Ekrosen. 🌿
Jag står här medan årstiderna kommer och går.
Jag ser människor anlända och människor åka vidare.
Jag hör skratt mellan träden, samtal vid vattnet och ibland den där alldeles särskilda tystnaden som uppstår när människor slutar skynda någonstans.
Igår fylldes jag av liv.
En handfull barn sprang längs mina stigar, balanserade över stockarna vid dammen, undersökte allt som gick att undersöka och gjorde det barn gör allra bäst – förvandlade naturen till en enda stor lekplats.
Sedan tändes elden.
Majs och korvar hamnade över glöden.
Gitarren plockades fram.
Någon började spela.
Någon annan sjöng med.
Människor satt nära varandra och pratade, åt och skrattade medan barnen fortsatte sina äventyr omkring dem.
Ingen verkade ha särskilt bråttom.
Och kanske var det just det som var det vackraste.
Men den här eftermiddagen fanns det också en anledning att rikta blicken någon helt annanstans.
Uppåt. Mot solen.
För en stund förändrades ljuset när månen gled framför solen.
Plötsligt stod vuxna människor längs kanten av min trädgård med svetsglasögon och hemmabyggda små lådor framför ansiktena. 😄
Barn och vuxna turades om.
Tittade.
Väntade.
Pekade.
Och fick tillsammans bevittna något som händer långt ovanför oss, men som ändå för ett ögonblick fick allting här nere att stanna upp.
En solförmörkelse. ☀️
Det var något väldigt vackert i synen.
Små och stora människor som stod sida vid sida och tittade mot samma himmel.
Och vi visste ännu inte riktigt vilken föreställning just den himlen skulle bjuda på några timmar senare.
När skymningen kom gled en liten flotte långsamt fram över sjön medan ljusen från huset började spegla sig i det mörknande vattnet.
När mörkret föll tändes bastun och värmen spred sig ännu en gång, medan filtar, täcken, madrasser och kuddar började bredas ut direkt under min öppna himmel.
För den här natten skulle ingen riktigt gå och lägga sig.
Den här natten skulle vi fortsätta titta upp.
Och himlen gjorde oss inte besvikna.
🌌
En efter en kom de.
Stjärnfallen! 💫
Några små och snabba.
Andra så starka att mörkret för ett ögonblick tycktes öppna sig.
Och varje gång hördes samma sak från filtarna:
”STJÄRNFALL!”
Och sedan skratt.
Förundran.
Tystnad.
Och ännu ett:
”STJÄRNFALL!”
Till slt slutade rösterna komma lika ofta.
Inte för att stjärnorna hade slutat falla.
Utan för att en efter en hade somnat. 💤
Barn och vuxna låg hopkurade under täcken och filtar, tätt tillsammans på gräset, medan natten långsamt svepte sig omkring dem.
Och ovanför fortsatte universum sin föreställning.
Stjärnfall efter stjärnfall över sovande människor.
Jag stod där omkring dem hela natten.
Träden.
Vattnet.
Mörkret.
Djuren.
Allt det där som alltid finns här när människorna till slt blir stilla.
Och någon gång under de tidiga morgontimmarna dök Nalle upp för att kontrollera att allt stod rätt till – och delade generöst ut lite kattmassage till dem som började vakna. 🐈⬛
Sedan kom morgonljuset genom träden. ✨
Några kroppar började långsamt röra sig igen.
Lite tai chi.
Lite healing.
Någon sträckte på sig under ett täcke.
Någon låg kvar en stund till.
Och så började ännu en dag.
Jag har haft många människor här genom åren.
Cirklar.
Samtal.
Musik.
Tårar.
Skratt.
Eldar som tänts och slocknat.
Men ibland händer något väldigt enkelt som påminner mig om varför jag finns.
Inte för de stora arrangemangen.
Inte för prestationerna.
Utan för sådana här stunder.
När barn får springa fritt.
När vuxna får släppa taget lite.
När mat delas runt en eld.
När någon tar fram en gitarr.
När människor vågar stanna kvar efter mörkrets inbrott.
När vi tillsammans tittar upp mot solen på eftermiddagen…
…och några timmar senare ligger under filtar och tittar upp mot samma himmel, nu fylld av stjärnor.
Från solförmörkelse till stjärnfall.
Från eftermiddagens lek till nattens stillhet.
Från eld och sång till sovande kroppar under en öppen himmel.
Och någonstans däremellan får vi kanske för en liten stund minnas att vi också hör hemma här.
Under träden.
Vid vattnet.
Runt elden.
Under samma ofattbart stora himmel.
Igår behövde ingen skapa magin.
Vi behövde bara ge den plats att uppstå.
Tack till alla små och stora människor som kom och fyllde mig med liv.
Jag är Ekrosen.
Och sådana här dagar och nätter är precis vad jag drömmer om. 🌿🔥🌙✨
