17/08/2026
~ • Rosenmetoden • ~
Med långsamma steg går mina barfotafötter under eken. Behöver hennes kraft. Vänder blicken uppåt och låter min sorg fladdra in i löven.
Det mörka suget i bröstkorgen följer med mig genom dagen och färgar allt jag möter. Vilar i de lugna ögonen hos mannen som tar mitt blodprov.
Han berättar om flytten från Stockholm och Danderyds sjukhus. Jag njuter av hans Stockholmsdialekt. När han berättar att han föddes i Umeå hör jag den norrländska sången i några ord.
Han har låtit kärleken guida. Flyttat till och från den genom Sverige. När jag lämnar mottagningen skäms jag lite över fördomarna som strömmade genom mig när jag först mötte honom.
Jag vaggas på tåget tillbaka hem igen. Umgås med sorgen. Andas med den. Känner den utan drama.
Minns hur jag under utbildningen till Rosenterapeut blev provocerad när jag blev guidad att bara vara med känslan. Det var så konstigt först. Jag gillade drama och yvighet. Gör det fortfarande ibland men uppskattar så att kunna känna på olika sätt.
Att glida in så nära det går. Se och lyssna till kroppen och det som händer där inne. Utan att kontrollera eller styra. Följa med i vågen av förnimmelser och känslor. Stora och små. Det jag förstår och det som är obegripligt.
Om jag orkar vara i det mörka. Om jag vågar känna på det jobbigaste. Mest smärtsamma, så vet jag att någonting stretchas i mig. Någonting expanderar och jag får tillgång till mer liv.
❤️
