25/05/2026
Mitt jobb som sjukgymnast och PT handlar mycket om att undersöka, ställa frågor och behandla, men också mycket om att utbilda och guida mina kunder/patienter.
Det absolut svåraste är att guida de som har träningen som livsstil, identitet och kanske också har träningen som sitt enda utlopp för sina tankar och känslor. Så fort de är stressade, oroliga eller har mycket att tänka på använder de träningen som forum för att få ta ut sig, tränga bort eller mota undan.
Missförstå mig rätt, jag förstår hur det känns - jag har också varit där. Pendelcyklat till och från skolan/jobbet, tränat tufft på kvällen och ändå känt ångesten komma krypande så fort jag kommit innanför dörren, så jag stack ut och tog en löprunda också - i hopp om att vara så pass slt att jag somnade direkt jag la huvudet på kudden, för att slippa alla tankar.
Dessa atleter och idrottare, mig inkluderat, har jobbat hårt med sin träning under många år, är vana vid att träning ska vara både omfattande, tungt och flåsigt och ingenting annat än träning som upplevs uttömmande är i deras/våra kroppar och psyken träning.
Men under åren har man byggt på sig saker i kroppen som skaver, gör ont eller rent ut sagt inte kan göras längre för att man inte haft tillräckligt med variation i intensitet eller haft tillräcklig återhämtning (fysisk och mental) och inte heller haft andra sätt att möta sig själv och sina tankar och känslor än just träningen.
Det svåraste i mitt jobb är att leverera sanningen och det absolut svåraste för kunderna är att acceptera att om man vill bli av med sina besvär och hålla i längden så kan man inte fortsätta som vanligt med träningen - iallafall inte just nu.
Det är då oron kommer. Vem blir man om man inte kan träna som vanligt? Hur gör man om man inte kan springa skiten ur sig när ångesten kommer? Eller om man inte kan rensa tankarna genom att få gå på ett pass, bara kötta på och koppla bort? Vad händer med all styrka man byggt upp osv
Men vad säger det egentligen? Vi kanske behöver bli bättre på att hitta andra sätt att ta hand om oss själva än just tung träning. Andra sätt att möta våra tankar och känslor än bara genom att ta ut oss till max? Forts i kommentarerna 💫