10/07/2026
Smärta, undvikande.
Det här KAN göra riktigt ordentligt ont.
Jag finns här med dig.
Det här klarar du av att känna!
Jag tror på dig 💖
(Jmf: det känns knappt alls, det går fort över, det är inget att vara rädd för, sluta sjåpa dig, så ont gör det inte, du överreagerar, det finns inte tid för dina känslor, sitt still)
Varje gång jag ska stickas: hela mitt autonoma försvarssystem aktiveras. Hör plötsligt inte vad någon säger. Synfältet dimmas, minskar. Andetaget ytligt. Axlar och mage spända. Framsidor lår aktiverade. Hela mitt väsen vaksamt, vigilant.
Redo att fly; sitter kvar.
Jag minns när jag blev rädd.
Skolsköterskan, stelkrampsvaccin, stress, smärta. Löfte: "Det känns inte". Sanning: smärta, som var kvar flera dar.
Sedan tandläkare, bedövning. Löfte: "så mjuka slemhinnor i munnen, du kommer inte känna något alls". Sanning: det blir översvämning i öronen när en gråter av smärta i tandläkarens stol.
Vad vill jag säga med det här?
Jag tror att vi alla kan hjälpa varandra genom obehag (fysiskt och psykiskt) genom att erkänna obehaget. Våga vara med smärtan. Istället för att lova något vi inte kan hålla. Mjukna kring obehaget? Tillåta alla känslor och tillåta oss tröst. Lyfta fram överlevnadsvärdet i kännandet. Handlingskraften i att våga vara här och nu. Respekt för den människa vi är och den vi möter.
Vi vet att smärta upplevs olika. Vi vet också att acceptans och tillgång till alla känslor kan ge oss upplevelsen av att leva ett rikare liv.
Nålstick gör ont i min kropp (och knopp, det räcker att jag tänker på det så ökar min puls!). Det räcker inte att jag vet att smärtan är tillfällig. Det hjälper lite att tillåta mig vara rädd. Mjukna, modigt möta, gå ändå. Och ibland distrahera mig och tänka mig "någon annanstans".
Att leva innebär obehag och smärta. (Också)
Till och med i denna ljuva sommartid.
Att lova evig glädje innebär svek. (Overkligt löfte.)
Till och med tillsammans med lilla valpen.
Bild 2 & 3 nervsystemreglering i valpformat.