09/09/2021
Den allvarsamma leken
”Egentligen borde man alltid gå omkring med ett fotografi av sig själv som barn i plånboken, så att man inte glömmer att ställa sig frågan: Är jag den sortens människa som jag skulle överlämna ansvaret för detta barn till?”
Kristina Lugn
Jag ser på bilden av mig själv. Jag ser glad och fri ut, allt är ännu möjligt.
En barnvagn utan hjul blir till en båt, en randig trasmatta havets vågor och skorna i hallen är fiskar som simmar omkring. Mammas stora skor som jag först stapplat runt i och sedan lämnat i havet. Kanske att jag sjunger något. Kanske var det så, eller så var det på något helt annat sätt, och det spelar mindre roll. Min fantasi har satts igång. Då, när allt var för första gången och världen var öppen för att upptäckas. Även om jag inte kan säga att jag själv minns det så tror jag att kroppen minns känslan, kanske var det innan orden för känslan fanns.
Det är lätt att tappa bort den nyfikenhet, glädje och öppenhet vi hade som barn. Barn lär sig om livet genom att leka, leken är på yttersta allvar för dem. I bästa fall finns det närvarande vuxna som tar ansvar, är där och stöttar, tröstar, gläds med sitt barn och uppmuntrar dess utforskande. Vägleder och följer.
Och om de inte finns eller fanns, de där stöttande vuxna omkring dig, om du inte känner dig som den sortens människa som har kontakt med ditt inre barn. När du har gjort samma sak många gånger och på samma sätt, under många år, och har kört fast. Vad gör du då?
Jag tror på att vi kan fortsätta utvecklas hela livet, och att kroppens inre vishet och visshet kan väckas till liv igen, och att saker kan repareras även som vuxen. Det är kanske inte lätt och det kan ta emot, men förändring är oftast möjlig.
Att återupptäcka sitt inre barn, ge det omsorg och uppmärksamhet,
Att tillåta sig att närma sig svårigheter genom att använda lekfullhet och kreativitet
Öppnar upp för utveckling och nya möjligheter
# lek barn konst
