19/07/2026
Jag ser folk och särkilt inflytelserika profiler prata om att vi behöver släppa sorgen eller få ut den ur systemet. Och varje gång skaver något i mig…
Inte för att jag inte tror på att kroppen behöver få uttrycka känslor. Tvärtom! jag tror djupt på kroppens intelligens och på vikten av att känna det som vill kännas. Vilket är en stor del av mitt arbete med mina klienter och alla modiga kvinnorna i mina gruppevent och program.
Men jag tror att vi ibland blandar ihop sorg med skuld, skam, självförakt och gamla överlevnadsmönster som istället är hårda inre lager som vi varsamt kan hjälpa kroppen och vårt undermedvetna att förändra och frigöra. De begränsar oss och håller oss fast i smärta och stagnering.
Sorgen upplever jag annorlunda. Efter att ha förlorat mitt hem, mina båda föräldrar och många delar av den Jag en gång trodde att Jag var, har jag insett att sorgen inte är något jag behöver bli kvitt eller fri ifrån.
Det som förändrade mitt liv var inte att sorgen försvann. Det var att jag slutade kämpa emot den…
För mig är sorg en viktig aspekt av hjärtat, ett uttryck för kärlek och betydelse. Ett hjärta som älskar, har älskat, som då också kommer att sörja.
Jag tror att den nya formen av självkärlek inte handlar om att bli sorgfri, utan om att bli tillräckligt trygg för att kunna bära både sorgen och glädjen – ibland samtidigt.
Jag har skrivit mer om detta på min substack – och varför jag tror att vi behöver förändra vår relation till sorg snarare än försöka bli av med den.
Läs mer i mitt senaste inlägg på Substack. 🔗 Länken finns i min bio.
Vad är din upplevelse av sorgen? 💔
~