tengroth coaching

21/05/2026

På min mottagning möter jag ofta par som tappat bort lusten.

Inte sällan bottnar det i uteblivna samtal, inställda dejter, brutna överenskommelser och obalans i det vardagliga ansvarstagandet kring hem och familj.

Tonen har blivit hårdare. Tålamodet kortare. Attityden tristare.

Ibland är det svårt att veta vad som är hönan och ägget.

”Har det blivit så här för att vi nästan aldrig har s*x, eller är det pågrund av det som lusten uteblir?”

Det är svårt att längta efter närhet med någon man känner sig ensam med. 💔

För många kommer lust inte av att någon vill ha ens kropp, utan av att någon faktiskt vill hålla ens hjärta.

Lust har svårt att blomma där besvikelse, stress eller otrygghet flyttat in.

När kroppen känner sig trygg vågar den också längta.

Lust är inte en knapp man trycker på.
Lust är något som växer fram i mellanrummet av trygghet, närvaro och känslomässig kontakt. 💞

Lust är kroppens sätt att säga: Här känns det tryggt att öppna upp sig, gå nära och utforska... 🌸

Lust dör sällan av en enskild händelse, men kan tystna när hjärtat gång på gång inte känner sig mött.

För många är lust inte något som bara “finns eller inte finns”.

När hjärtat känner sig ensamt går kroppen istället i försvar och lusten och längtan stängs ner. ❤️‍🩹

Det fina är att det som tystnat också kan väckas till liv igen. 🌱

Inte genom press, skuld eller tjat.
Men genom nya samtal. Mer ansvarstagande. Mjukare blickar. Små konsekventa handlingar, som långsamt hjälper hjärtat att känna sig tryggt igen.

Kanske behöver fokus flyttas från: “Hur får vi tillbaka lusten?” till: “Hur hittar vi tillbaka till varandra?”

För när hjärtat känner sig tryggt… brukar kroppen komma ikapp.💞

Sen får vi inte glömma bort det egna ansvaret; vi kan inte springa från den ena aktiviteten till den andra, pressa oss, stressa, försöka ha kontroll på allt och alla - och samtidigt förvänta oss att kroppen ska känna sig avslappnad, närvarande och sugen på närhet. ❤️‍🩹

Lust behöver utrymme. Andning. Närvaro. Och kontakt med din egen kropp. 🌸

07/05/2026

I förrgår när jag gick mellan Vårdcentralen och Apoteket, med armen fast i mitellan och håret uppsatt (av Olle eller Oskar) i nån hopplös tofs - det går ju inte att fixa håret med bara e n hand!!!🤪 - så ropade en av gubbarna i parken:
- Fy fan va snygg du är!
- Jaaa! understödde hans kompis, med eftertryck.
- Men va? Vad glad jag blir! sa jag. Jag som mest går runt och känner mig handikappad och vissen… och pekade på mitellan.
- Neeej! Det gör ingenting! svarade den första bestämt.
- Näe! Det spelar ingen roll! sa den andra, lika bestämt.

Hahaha, så fina - och jag blev såååå glad❣️🤭🥰

Att var sjukskriven är nytt för mig. Även efter två veckor känns det ovant. Jag känner mig så overksam och dålig. Samtidigt som jag njuter av det lilla. Av det enkla. Och av att kunna somna om efter en dålig natt kantad av smärta. Av att inte ha några yttre krav och förväntningar. Inga tider att passa. Det är så skönt och jag känner mig så tacksam över vårt sjukvårdssystem!!! 🙏

Men jag noterar dagligen min inre kravställare; som ständigt påtalar att jag borde göra mer… Det sitter verkligen i ryggmärgen; trots att jag rent intellektuellt förstår att det inte är sant. Att det till och med är bättre för mig just nu, att göra ingenting!

Är det nån som känner igen sig? 😅🫣

Jag märker hur spontant impulsen att ”kicka igång och växla upp” kommer, istället för att ”slappna av och varva ner” - speciellt efter lunch eller framåt eftermiddagen när jag börjar bli trött…

Men jag står emot impulsen och gör tvärtom. Pausar. Sitter ner. Vilar. Känner in. Känner efter. Läser. Sover. Ser på teve. För jag vill ju så hjärtans gärna l ä k a den här gången! 🙏❤️‍🩹

I parken sa min inre kritiker till mig att jag var patetisk som blev glad av deras komplimanger. ”Av alkoholister och barn får man höra sanningen!” kontrade min inre Cheerleader. 📣🎉😍🙌🤸‍♀️
Henne ska jag lyssna mer på.
Heja mig❣️

01/05/2026

❤️

Din kropp minns det du aldrig fick bearbeta.

Vi bär alla på någon form av brist från barndomen. Behov som inte fick plats, känslor som inte välkomnades, en trygghet som aldrig riktigt fanns där. Och när vi växer upp tar vi med oss de hålen, utan att alltid veta om det.

I stället för att känna dem försöker vi fylla dem. Med mat, med bekräftelse, med att alltid vara upptagen, med relationer som aldrig riktigt håller, med prestationer som aldrig känns tillräckliga.

ACE-studierna, Adverse Childhood Experiences, är en av de mest omfattande forskningssatsningarna som gjorts på sambandet mellan barndomsupplevelser och hälsa senare i livet. Det forskarna fann var inte bara att svåra upplevelser i barndomen påverkar den psykiska hälsan. De påverkar också den fysiska. Hjärta, immunförsvar, hormonsystem. Kroppen bär minnet av det vi inte fick bearbeta, och ju fler svåra upplevelser, desto tydligare avtryck.

Det handlar inte om svaghet eller bristande vilja. Det är ett barns sätt att överleva som fortfarande lever kvar i en vuxen kropp.

Det är vad en vecka hos oss kan göra. Att gå in i det som faktiskt pågår under ytan, möta det inre barnets obearbetade behov och känslor, och börja läka det inifrån. Ett arbete som förändrar något på djupet, och som inte kan göras enbart med intellektet.

22/04/2026

☀️ Godmorgon❣️
Här kommer en liten uppdatering om min hälsostatus… 😇

(Noterar jag att jag skäms lite. En röst i mitt huvud säger: ”Tror du nån bryr sig!!?”. Den rösten lyssnar jag inte på och dom som inte bryr sig kan nu skrolla vidare! 😅🙌)

Jag är hemma från Stockholm. Operationen gick bra, m e n jag är tillbaka på ruta ett… 🥹❤️‍🩹

Senan syddes fast igen och axeln var så kraftigt inflammerad att kirurgen fick jobba hårt där inne, som jag uppfattade det när han berättade om ingreppet på uppvaket i narkosdimman. 🤪

Nu väntar tre veckor med axellås dygnet runt, och sen börjar jag om med rörlighetsträningen.

Den här gången är jag sjukskriven, vilket faktiskt känns väldigt tryggt – särskilt med tanke på hur tufft det blev sist med sömnen. 🙏

Så även om det på många sätt känns som en mardröm det här… att börja om… så har jag mycket bättre förutsättningar nu. Den här gången ska jag verkligen ge kroppen allt den behöver för att l ä k a. ✨🙏

Så idag vaknar jag hoppfull, tacksam och taggad på ”andra ronden”. 💥🥊
Gör om och gör rätt.
Men mer mjukt & inkännande & klokt.
Och mindre press & stress & prestation.

Önskar dig som läst så här långt en riktigt skön dag! Kraaaam❣️🥰

20/04/2026

För 188 dagar sedan tog jag den här bilden…

Då: Nervös. Hoppfull. Tacksam.
Tänkte: ”Nu ska allt bli bra!”

Idag träffade jag kirurgen igen, han som opererade min axel för s*x månader sedan. Inte lika kul, för det måste en ny operation.

- Vi gör det direkt. Du får komma hit igen imorgon.

- I m o r g o n!!?

Någonting står inte rätt till och i bästa fall kan han justera det, men i värsta fall måste hela proceduren göras om och jag är ”tillbaka på ruta ett”…

Det känns sååå jobbigt!!!😭😭

Jag vet att jag inte ska ta ut det värsta i förtid, men det är som att luften gick ur mig, efter s*x månaders kamp. ❤️‍🩹

Jag ville bara att Kirurgen skulle säga att ”allt ser bra ut” - även om smärtan som hållit mig vaken varje natt sedan operationen i oktober har skvallrat om något annat…

Nej! Nu får jag ta nya tag.
Ladda om.

Ska försöka lyssna ännu mer på min kropp den här gången, vara ännu försiktigare och ge mig själv ännu bättre förutsättningar - så att min kropp kan börja l ä k a. 🙏❤️‍🩹

10/04/2026

Det är inte ovanligt att anhöriga till någon med ätstörningar hör av sig till mig. De vill veta hur de ska göra! Hur de ska kunna hjälpa. Hur de ska kunna nå fram…

De känner sig ofta förtvivlade och otillräckliga och går nästan sönder av att stå på sidan om och se på hur ätstörningen förgiftar och förstör den dom håller så kär. 💔

😢Jag minns en tid då det enda jag kunde se i spegeln var allt som var fel med mig…

Hur blicken gick som en målsökande missil till mina (för)tjocka lår, min mage och min rumpa.

Även om jag räknar mig som frisk & fri från ätstörningar och ortorexi så är det plågsamt att bli påmind om hur det var då. Hur galet jag tänkte. Hur mycket ångest och äckel jag kände.

Jag blir så ledsen när jag tänker på det att jag gråter. Hur kunde jag vara så taskig mot mig själv? Utsätta min kropp för så mycket hat och stenhård behandling…

Idag trivs jag i min kropp. Jag tycker om mig själv på riktigt. Men jag har märkt att det är skört.
För nåt år sedan fick jag en komplimang av en kollega som i uppskattande ordalag kommenterade att min träning gett resultat; jag tolkade det som att jag såg smalare ut än sist. Det gav upphov till en bergochdalbana av känslor och från att ha tränat för att må bra & för att det är skönt & roligt kom jag på mig själv med att stiga upp i ottan för att hinna med ett löppass innan frukost!!!

Hur gick det till?

Efter några dagar hade ångesten släppt igen.
Till skillnad från då tog jag nu hjälp direkt. Jag PRATADE och ERKÄNDE för några vänner vad som pågick i mig och jag TVINGADE mig själv att INTE träna på ett par dagar. Jag KÄNDE på ångesten, men lät den inte kontrollera mig.

Varje morgon låg jag kvar en stund i sängen och PRATADE SNÄLLT med mig själv. Det tog nån minut och så kände jag TACKSAMHET över min friska kropp som jag får bo i, som bär mig och låter mig LEVA mitt liv.

Sen klev jag upp och stod NAKEN en stund framför spegel och tittade på allt jag tycker om och efter en stund även de mer ”utmanande delarna”. Sa högt till mig själv i spegeln: ”Det här är jag. Jag förtjänar kärlek & respekt. Jag duger som jag är!”

Under många år var jag slav under vågen, antal kalorier och träningspass. Idag har jag ingen våg. Jag räknar inga kalorier. Och jag tränar för att må bra och för att ha roligt.

De viktigaste verktygen är att jag idag kan KÄNNA & SÄTTA ORD på mina känslor & behov. Jag känner och UTTRYCKER mitt nej och mina gränser. Och jag följer alltid mitt hjärta.❤️

Men det är inte lätt i denna utseende fixerade värld… och just nu, när alla kläder sitter tight efter att inte kunnat röra mig som vanligt i sviterna av min axeloperation får jag påminna mig om att ”Jag är okej. Jag ser ut såhär nu. Jag är lika värdefull idag.” 🙏✨❤️

Nån som känner igen sig?

04/04/2026

Året var 2005. Jag hade gått in i väggen och behövde hjälp. Efter första samtalet med psykologen, kände jag: ”Det här vill jag också jobba med! Tänk om jag skulle kunna hjälpa och inspirera andra…?!!”

Och på den vägen är det.

Jag hade ingen aning om hur det skulle gå till, men jag censurerade heller inte mina drömmar.

Nåt år senare sa jag upp min fasta anställning som lärare - utan att ha ett nytt jobb att gå till. Jag kände att stannar jag här en dag till, så vissnar jag.

Ytterligare en tid senare lånade jag pengar av mina föräldrar och anmälde mig till min första coachutbildning i Stockholm.

Samtidigt gick jag Nyföretagarcentrums ’Starta Eget Kurs’ på kvällarna.

Jag fick en erfaren företagsledare som mentor, men han förstod inte vad det var jag skulle erbjuda. Han rådde mig att ta det lite piano. ”Don’t quit your day-job” liksom…
Han sa det rakt ut till mig.

Jag minns att jag tänkte att h a n skulle behöva gå i terapi, men jag föreslog aldrig att han skulle kunna komma till mig. Däremot sa jag ’tack men nej tack’ till mentorn. Och så fortsatte jag att bygga på min dröm.

Jag fick också rådet att inte ha min mottagning i lilla Oxelösund. Men det var ju här jag ville vara. Nära mina barn. Så jag skulle kunna få ihop mitt och vårat liv.

Framgång för mig var att kunna njuta av min vardag. Att kunna påverka hur min vecka såg ut. Framgång var att ha tid över; möjlighet att ta en lite längre lunch, att sätta mig i vårsolen och dricka en kopp te innan det var dags att ta emot ungarna från skolan. Hinna laga middag. Orka engagera mig i deras liv och intressen. Och att ha utrymme för egna intressen.

Nu är två av ungarna utflugna sen länge och minstingen självgående och jag njuter fortfarande av vardagarna.

Jag har märkt att när jag följer mitt hjärta blir det alltid rätt.

Det är så lätt att dras med i myter om framgång. Exempelvis att framgång måste va synonymt med stress, press och massor av pengar.

Konstnären Klas Parknäs har sagt: ”Mänskligheten har bara ett problem, vi har tusen yttringar av det problemet, men vi har bara ett problem: vi följer inte riktigt vårat hjärta.” 💔

Följer du ditt hjärta…?

31/03/2026

Idag var upplägget att jag berättade min historia; hur jag gick från duktig flicka & skolfröken till boxare i det svenska landslaget, framgångar och motgångar, avhoppet från VM, och vändningen från långtidssjukskriven till coach och egen företagare… men framförallt mer fri att vara mig själv!

Vi har mediterat. Delat hur vi har det, reflekterat kring vad vi känner och behöver.

Gjort Inquiry’s kring frågor som:
- Vad händer med dig när du inte känner dig helt trygg i en grupp?
- Hur vill du att andra ska känna runt dig?
- Vad i ditt sätt att vara påverkar andra mer än du kanske vill erkänna?

Vi har också pratat stress och återhämtning, dramatriangeln, kommunikation och projektioner.

Däremellan har vi ätit god lunch och njutit av fantastiskt fika på ljuvliga Virå Bruk. Vilket ställe! 🙏✨

Det blev mycket skratt & igenkänning och en och annan tår… precis som det ska va! Ärligt. Sårbart. Autentiskt. Modigt. ❤️

Jag brukar kalla det:
Yrkes Personlig Utveckling eller
Teambuilding & Inre Ledarskap
⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

Vill du att jag ska komma till din arbetsplats? Hör av dig, så snackar vi ihop oss om ett upplägg som passar just er. 🤩🙌

06/03/2026

Många hittar till oss när de söker efter ett tyst retreat.

Och ja, vi håller tystnad. Men inte bara för att det är mysigt eller avstressande. Utan för att det du just upplevt i en övning ska få utrymme att faktiskt landa.

Insikterna kommer inte alltid mitt under en övning. De kommer på rasten efteråt. Över en kopp örtte. Vid vattnet. När ingen pratar.

Prat kan ibland vara en flyktstrategi. Fyller du tystnaden med samtal slipper du vara kvar i kontakt med det som rör sig där inne.

Det Vitalisera erbjuder är en hel vecka av strukturerat inre arbete, där tystnaden är en integrerad del, inte en paus från kursen utan en del av den. Övningarna hjälper dig att möta dig själv ur flera olika aspekter, förstå vad du vill och behöver, och hitta din egen inre kompass.

Vi är mer än ett tyst retreat. Vi är en vecka som kan förändra något på djupet.

16/02/2026

🥳🎉 I lördags firade vi den här sköna bönan, som fyller 27 år idag❣️Grattis på födelsedagen min prinsessa!!! 💝Älskar dig till stjärnstopp!✨