16/07/2026
Låt oss säga att din bästa vän kommer till dig och säger att hon inte mår bra. Och att hon för att kunna må bra, måste ändra på något fundamentalt i sitt liv.
Det kommer att bli tufft, det kommer att göra ont men du förstår att det är nödvändigt. Antagligen säger du till henne att du vet att hon klarar detta, att du tror på henne och att du finns där för att hjälpa och stötta så mkt hon behöver. Och att hon måste göra vad som krävs för att må bra och hitta tillbaka till sig själv.
Men om den bästa vännen istället är du själv? Vad säger du då?
Du borde säga detsamma, eller hur?
Men hur många gånger väljer vi inte att svälja undan den där gnagande känslan för att vägen ut är alltför svår? Hur många gånger väljer vi att titta bort och låtsas som ingenting för att vi inte vill erkänna för oss själva att vi inte har kommit så långt på vår resa som vi skulle ha velat?
Och ibland är vi så förkalkade i vårt inre, så blockerade av gamla murar vi byggt upp, att vi inte ens inser att vi är på fel väg.
Det är inte farligt att krackelera. Ibland behöver bitarna bytas ut, flyttas om, uppgraderas för att vi ska kunna leva i autenticitet. Men det kan inte ske om vi krampaktigt håller taget om det som måste släppas iväg. Det kan inte ske om vi vägrar att lyssna på vad vår inre röst försöker att säga till oss och det kan definitivt inte ske om vi inte vågar se vem vi verkligen är, på djupet. Och till slt samlas det smuts och slagg i hörnen där sjukdom och krämpor får fäste istället för ljus och hälsa.
Så vänta inte längre. Börja skala bort den gamla muren, bit för bit, öppna dörrarna på vid gavel, vädra ut det som gömmer sig i hörnen och låt ljuset flöda in i stället. In i de mörka, dammiga skrymslena, tills du ser det som har gömt sig för dig.
Du klarar det. Jag tror på dig.
