11/05/2026
Jag har inte läst den här boken (ännu), men jag har haft förmånen att ha haft professor Jonna Bornemark som gästföreläsare när jag studerade existensfilosofi och existenspsykologi.
Jag tänker ofta på hur vi är barn av vår tid. Vad vi tar för givet och utifrån vilka dogmer vi ser världen. Vi lever i ett tidevarv där allting ska vara mätbart, mallat och standardiserat. Inte minst synen på vad som är normalt och vad som är avvikande. Jag har god förståelse för diagnoser, det är inte det, och jag har gjort en rad utredningar och ställt diagnoser (i språkstörningsfältet, som ofta överlappar med just autism) själv. Min diagnoskritik handlar inte om att det inte finns såväl variationer som nedsättningar och lidande. Det handlar om hur vi förstår det kulturellt. Och hur vi behandlar det.
Lidandet utspringer inte nödvändigtvis ur variationen eller ens nedsättningen (när sådan finns). Utan ur samhällets bristande förmåga att bejaka olikheter i att vara och agera i den här världen. Jag är inte alls säker på hur vi kommer prata om det mänskliga psyket i framtiden, om femtio eller hundra år. Men jag vågar gissa på att historieskrivarna kommer intressera sig för varför så otroligt många människor mådde dåligt i en tid med annars högt materiellt välstånd. Och kanske kommer man även ifrågasätta vår iver att diagnosticera alla vi inte hade förmåga att ge en självklar plats, syfte och tillhörighet.
Diagnoser har kanske en plats även i framtiden, jag tänker inte uttala mig om det. Det är åtminstone ett instrument vi har att tillgå idag. Och jag vet att många känner lättnad när de får en diagnos, medan andra känner att det bryter ner deras självkänsla. Jag vet personer som blivit felaktigt diagnosticerade, fått höra att de aldrig kommer att klara vissa saker på egen hand, motbevisat detta och fått kämpa sig blodiga för att få diagnosen avskriven.
Jag vet att tro cementerar föreställningar och att vi ofta inte klarar eller förmår mer än det vi tror är sant om oss själva. Och vice versa: Vi kan överträffa oss själva om vi tror att vi kan.
Diagnoser är aldrig bättre än hjälpen den medför och förståelsen som tillkommer.