13/12/2025
Jag fick en artikel av en klient. En DN-artikel där en forskares spekulativa teori om medvetandets natur avfärdas som ”pseudovetenskap” och till och med som ”pinsamt”. https://www.dn.se/sverige/professorns-teori-ska-forklara-vad-som-hander-efter-doden-anklagas-for-pseudovetenskap/
Det är inte teorin i sig som intresserar mig mest, utan reaktionen.
När frågor om medvetandets grundläggande roll kommer upp, händer ofta något märkligt i samtalet. Tonen skärps. Etiketter sätts snabbt. Diskussionen stängs. Det är som om vissa frågor inte bara uppfattas som fel – utan som hotfulla.
Jag tror inte att detta i första hand handlar om vetenskapliga argument, utan om ontologi: vilka grundantaganden vi tar för givna om verkligheten.
Naturvetenskapen är fantastisk på att beskriva hur naturen beter sig. Men den svarar inte, och kan metodologiskt sett inte svara, på vad verkligheten i sig är. Den distinktionen är gammal – den finns hos Aristoteles, hos Kant, och i hela den fenomenologiska traditionen. Ändå glöms den ofta bort i offentlig debatt, där vetenskapens språk lätt glider över till att bli ett slags ontologiskt facit.
För mig är utgångspunkten enkel, men radikal för de många:
All erfarenhet, all kunskap och all mening uppträder i och genom medvetande. Det betyder inte att världen är ”mitt psyke”. Det betyder att varje påstående om en värld redan förutsätter medvetandets horisont. Att hävda en verklighet helt oberoende av medvetande är också ett antagande – inte ett empiriskt faktum.
Det här är inte new age. Det är inte fysik. Det är filosofi. Och det är en fråga som har direkta konsekvenser för hur vi lever, hur vi förstår oss själva – och hur vi bedriver psykoterapi.
Mycket av den psykoterapi som dominerar idag arbetar, enligt min mening, inom ett ontologiskt ramverk där jaget tas som något i grunden reellt och stabilt, snarare än som en funktionell konstruktion. Man putsar på egot, reglerar det, stärker det – men ifrågasätter sällan de antaganden som ligger under. Där tror jag att terapin har kört fast.
Verklig förändring handlar inte i första hand om att bli en bättre version av sitt jag, utan om att se vad man i grunden är – och vad man inte är. Det är här non-dual filosofi blir praktisk, inte som teori, utan som levd insikt.
Jag skriver detta inte för att ”vinna en debatt”, utan för att markera var jag själv står – både som psykoterapeut och som lärare. För mig är medvetandet inte ett bihang till människan. Det är den grund i vilken allt bla mänskligt liv utspelar sig.
