15/05/2026
Det har varit många artiklar det senaste om ”kommersialiseringen av klimakteriet”. Nu senast denna debattartikel i Svenska Dagbladet.
Artikeln har definitivt poänger men skjuter för brett. Nej, klimakterievård ska inte styras av kommersiella intressen, oseriösa tester eller behandlingar utan evidens, men problemet är att texten blandar ihop oseriös marknadsföring med seriöst kunskapsarbete utanför vården. Den saknar också självinsikt och ödmjukhet kring VARFÖR kvinnor har sökt sig bort från den offentliga vården från början.
Avsändarna varnar för kommersialisering som om den uppstått i ett vakuum. Enda anledningen till detta utrymme är pga det tomrum som vården själv lämnat efter sig. När den offentliga vården gaslightar kvinnor och inte erbjuder påläst hjälp, då kommer andra aktörer att fylla luckan. Vissa seriösa. Andra inte. Att dra alla över en kam och kalla utvecklingen “hälsoindustri” utan att samtidigt erkänna vårdens misslyckande är missklädsamt.
Och nej, testosteron ska inte säljas som mirakelmedel för energi, vitalitet och muskler, men att avfärda testosteronbehandling för fler kvinnor i klimakteriet blir också skevt. Minskad sexuell lust är mycket vanligt under denna fas och påverkar både livskvalitet och relationer - det borde väl i allra högsta grad vara värt att tala MER om? Det går att säga två saker samtidigt: testosteron ska inte överanvändas eller marknadsföras slarvigt, men kvinnors sexuella hälsa ska inte heller fortsätta marginaliseras!
Direkt citat: ”Resurser ska gå till offentlig vård och riktade mottagningar.” Absolut - men varför har inte klimakterievården byggts upp tidigare? Varför behövdes influencers, författare, coacher och privata aktörer för att frågan ens skulle få luft?
Gratis tips till artikelförfattarna (och liknande debattörer) om ni vill bygga förtroende, skriv något i stil med: ”Vi ser med oro på oseriösa aktörer och icke-evidensbaserade löften. Men vi måste också erkänna att kvinnors misstro mot vården inte har uppstått av sig själv. Detta är en påföljd av årtionden av bristande kunskap, låg prioritet och ett vårdsystem där alldeles för många kvinnor inte blivit tagna på allvar.”
