17/09/2026
Något har förändrats i mig på ett sätt som inte riktigt går att göra ogjort.
Som om jag har sett någonting som hela tiden funnits där, men som jag ändå inte kunnat se, som också har blivit tydligt under detta processande år.
Under nästan hela mitt liv har jag kämpat med min kropp.
Jag har tyckt att den varit fel. Jag har varit förtvivlad över min vikt. Jag har varit rädd för sjukdom och för allt möjligt som skulle kunna gå fel. Jag har upplevt kroppen som svag, sårbar och som någonting jag ständigt behövt hålla under uppsikt.
Det har inte handlat om att jag upplevt kroppen som någonting främmande eller skilt från mig. Jag har istället identifierat mig med den. Kroppens gränser har blivit mina gränser.
När jag har upplevt kroppen som för stor, fel eller otillräcklig så har jag känt mig fel och otillräcklig. När kroppen har gjort ont eller någonting har känts annorlunda har rädslan kunnat gripa tag i hela mig.
Jag har på något sätt låtit kroppen definiera storleken på mitt jag. Och kanske är det just därför jag har känt mig så liten. Men den djupa sanningen om att jag inte är min kropp (som jag hela tiden vetat men inte integrerat fullt ut förrän nu) skapar märkligt nog inte upplevelsen av ett större avstånd mellan oss. Den skapar kärlek.
För när jag inte längre behöver identifiera hela mitt väsen med kroppen kan jag plötsligt möta den, jag kan känna den, lyssna till den, prata med den.
Jag kan älska den på ett sätt som jag kanske aldrig riktigt har kunnat tidigare.
Det var när jag började prata med kroppen på samma sätt som jag pratar med mitt inre barn som någonting öppnades. (Denna idé jag fick som en gåva av en nära vän)
Jag började säga:
Förlåt mig.
Förlåt att jag har tvivlat på dig.
Förlåt att jag har varit så rädd för dig.
Förlåt att jag har betraktat dig som svag.
Förlåt att jag så ofta har mött dina signaler med rädsla istället för nyfikenhet och kärlek.
Förlåt att jag har trott mig veta vad du klarar och inte klarar.
Förlåt att jag har lagt mina begränsningar på dig.
Och kanske allra djupast:
Förlåt att jag inte har förstått vilken oerhörd intelligens och livskraft som finns i dig.
Någonting händer när jag gör detta. I meditationerna känns det som om kroppen kommer till liv, som om relationen mellan oss håller på att förändras. Jag behöver inte längre stå över kroppen och vaka över den.
Jag behöver inte tala om för den vad som är möjligt. Jag kan börja släppa den fri. Det är här min övertygelse går djupt.
Jag vet att sinnet har en mycket större betydelse för kroppens läkande förmåga än vi vanligtvis föreställer oss.
Jag vet att rädsla, gamla övertygelser och den lilla identitet som jag kallar egot kan skapa begränsningar som påverkar kroppen betydligt djupare än vi ibland förstår.
Jag tror att när dessa begränsningar börjar lösas upp kan någonting mycket större få utrymme. Livskraft. Energi. Läkande. En intelligens som inte behöver mitt medvetna sinne för att veta vad den ska göra.
Jag behöver inte förstå exakt hur kroppen läker ett sår för att såret ska läka. Jag behöver inte säga åt hjärtat att slå. Jag behöver inte instruera varje cell. Det finns redan en intelligens som är verksam där.
Och min medvetna fråga blir därför inte: Hur får jag kroppen att läka?
Utan: Vad händer om jag slutar tala om för kroppen vad som är möjligt för den?
Det känns som en stark befrielse, för jag behöver inte bli kroppens läkare, härskare eller kontrollant. Jag kan älska den, lyssna till den och ge den omsorg.
Och sedan, så långt jag förmår, flytta mig ur vägen med den upplevda rädslan. Jag behöver inte kommendera: Läk nu! Eller: Bevisa för mig hur kraftfull du är! Jag behöver inte heller tro: Nu måste jag tänka rätt för att du ska bli frisk!
För det skulle kunna bli ännu en form av kontroll. Jag vill istället säga: Jag vet inte var gränsen för din kapacitet går, och jag tänker inte längre bestämma den åt dig.
Det är kanske en av de största förändringarna av alla. För jag vill inte ersätta min gamla rädsla med ett nytt krav på kroppen att vara fantastisk.
Jag vill ge den frihet. Och min kärlek till kroppen får inte vara beroende av vad den åstadkommer. Om den är stark älskar jag den. Om den är trött älskar jag den. Om den läker på sätt som förundrar mig älskar jag den. Om den förändras älskar jag den.
Min tro på kroppens potential är stor. Men min kärlek behöver vara ännu större. Och någonstans här börjar en underbar paradox visa sig.
För på ett plan har jag och kroppen blivit två. Jag kan möta den, tala med den, lyssna till den, be den om förlåtelse, älska den.
Just denna upplevelsen i separationen är så befriande, eftersom jag inte längre behöver tro att kroppens tillstånd definierar den jag är.
Men när jag går ännu djupare händer något annat. Då faller separationen igen. För i mitt andliga varande är kroppen inte någonting mindre än medvetandet.
Den är inte en lägre, materiell del av mig som anden en dag ska övervinna.
Kroppen är också helig.
Jag är övertygad om att allt ytterst är energi. Kroppen, medvetandet, livet, allt är olika uttryck inom samma större verklighet.
Då blir den första separationen inte slutgiltig utan istället en dörr som ger mig möjligheten att upptäcka min kropp som ett hjälpmedel i denna världen.
För att sedan kunna upptäcka något ännu större: På den djupaste nivån har vi aldrig varit åtskilda.
Inte för att jag återigen gör kroppen till hela min identitet, utan för att både det jag kallar ”jag” och det jag kallar ”min kropp” har samma ursprung. Samma liv. Samma mysterium. Samma helighet.
Kanske är det just här min andliga väg och min kropp möts på ett helt nytt sätt. Jag behöver inte lämna kroppen för att komma närmare det gudomliga. Jag behöver inte transcendera det mänskliga. Jag behöver inte bli mindre kropp för att bli mer själ.
Tvärtom.
Inte bort från kroppen och människan för att nå det gudomliga, utan så djupt in i det mänskliga att det gudomliga börjar lysa igenom.
Där känner jag igen någonting…..Det heliga rummet.
Jag har talat om det så många gånger. Om att hålla ett rum där allt får vara precis som det är, där vi inte omedelbart försöker förändra, analysera eller fixa.
Och jag kan hålla detta heliga rum också för min kropp. Jag kan säga: Du behöver inte bevisa någonting för mig. Jag ska försöka lyssna istället för att genast bli rädd. Jag ska ge dig omsorg. Men jag tänker inte längre göra min rädsla till din identitet. Du får vara större än min föreställning om dig.
Samma sak gäller för mig, det som så länge gjort mig liten har aldrig egentligen varit kroppen.
Litenheten har funnits i identifikationen med det rädda jaget, den del av sinnet som behöver kontrollera, förutse, försäkra sig, definiera och begränsa.
Den rösten kan fortfarande komma. Den kan fortfarande säga: Var försiktig. Tänk om något är fel. Det där kan kroppen inte. Det där klarar inte du.
Men jag behöver inte längre göra den rösten till den högsta sanningen om vare sig mig eller kroppen. Jag kan höra den. Och sedan gå djupare. Till den plats där någonting i mig säger: Jag vet inte vad som är möjligt.
Istället för att den meningen skrämmer känns den som frihet. Jag vet inte hur stor kroppens kapacitet är. Jag vet inte hur djupt medvetandet och kroppen hör samman. Jag vet inte vilka dimensioner av livet som vi människor ännu inte förstår.
Och jag behöver inte fylla detta ”inte vetande” med rädsla. Jag kan fylla det med förundran. Med tillit. Med kärlek. Med öppenhet inför mysteriet.
Det är kanske därför detta känns som en forever-insikt. Inte därför att jag tror att jag aldrig mer kommer att bli rädd eller befinna mig i bliss resten av livet.
Utan därför att jag har sett någonting som jag inte tror att jag helt kan göra osynligt igen.
Om jag någon gång återvänder till den gamla rädslan kan jag känna igen den. Där är den, det lilla jaget som försöker ta kontroll igen.
Kanske kan jag då lägga handen på kroppen och säga: Jag tänker inte begränsa dig med min rädsla. Jag är här. Jag älskar dig. Jag litar på livet i dig. Och jag vet inte hur stor du är.
Det är något mycket större än att äntligen ha börjat tycka om min kropp. Jag tror att jag håller på att upptäcka kroppens helighet.
Också min egen, inte den lilla identiteten som är så lätt att identifiera sig med, utan det större medvetandet som kan se rädslan utan att vara rädslan.
Det som kan älska kroppen utan att äga den. Det som kan stå inför mysteriet utan att behöva förklara det. Det som kan säga: Jag är närvaron.
Här finns min älskade kropp, separerad så att jag kan möta henne. Separerad så att kärleken kan strömma mellan oss. Separerad så att jag kan säga: Förlåt mig. Jag ser dig. Jag tror på dig. Jag älskar dig.
När jag går ännu djupare finns ingen separation alls, bara liv, bara närvaro, bara detta märkliga, heliga mysterium som för en stund har blivit människa, och kropp.
Jag kan låta kroppen vara ett av själens språk. Inte ett hinder på vägen. Inte ett problem som måste lösas. Inte beviset på min litenhet. Utan ett levande, heligt uttryck för samma mysterium som jag själv tillhör.
Och kanske är det därför denna insikt känns så annorlunda än de tidigare. Jag försöker inte längre tänka mig fram till en bättre relation med kroppen.
Någonting i själva relationen har förändrats.
Jag behöver inte veta vart det leder. Jag behöver inte göra en lära av det. Jag behöver inte ens hålla fast vid det. Jag kan bara känna: Jag ser dig nu.
Kanske svarar kroppen inte med ord, utan genom att mjukna, andas och säga:
Äntligen! Nu kan vi leva! 💛🧡💜🩵
Namasté vackra du!
Samya
